fönstret

ett blekt vykort

från en regnig sommar


bananflugorna cirkulerar

likt fåglar kring skorstenar

runt flaskor

där glöden falnat sedan länge


gårdagen

känns avlägsen

morgondagen likaså

allt som betyder något är just nu


och dina pupiller

är som blommor

fulla av liv

och din blick sträcker sig nyfiket

över min kropp

som för att säga

att det finns något vackert

i allt som lever


det hjärtat tror

vinner över vad hjärnan vet


det är som regel vi som ger liv till det vi ser

men det vi ser

och det vi tror oss se

kan båda vara fel


kökskranen

droppar monotont

bryter tystnaden

likt en metronom

där varje droppe är en del av något större

ett meddelande - ett budskap - en morsekod

som hamras in i mitt undermedvetna


'var är du, var finns du, när kommer du'


den här platsen är ond

och jag är också ond


ibland skymtar avgrunden

i det vita hav

som stormar

bakom de svarta bokstäver

som beskriver den


och jag gräver mig långsamt ner till botten

ett landskap av flyktmedel ligger framför mig

mer som verktyg

än som någon riktigt sanning


orsaken är inte mer komplicerad än att det är enklare så


genom kärleksfull nåd

bevakar de oss


du möter dem

för evigt varje dag


dessa kroppar

fyllda av död vätska


de rinner omärkbart

in och av dig


de står på kanten


och de vet något

som du valt att glömma


att det finns en mening i den djupaste saknaden

att det finns något vackert i det som är trasigt


'var är du, var finns du, när kommer du'


om du bara blev svart jord i marken

eller en stjärna på himlen


vinden i mitt hår


var du än är så ses vi där


i ett ögonblick

jag önskar kunde vara för evigt


det första och det sista

och för alltid