Min komplicerade relation med min komplicerade son kan kanske förklaras av att jag är rätt komplicerad om det inte blir för komplicerat förstås... Vi är väldigt lika, lika känsliga och lika arga, blir lika obehärskat vidriga verbalt i våra vansinnesutbrott, lika snarstuckna i våra spröda hetsiga, excentriska jag som inte har råd att be om förlåt för att vi känner varandra och vet att vi aldrig kan veta vad vi har att vänta, för payback time var en uppväxtrefräng för dem som alltid åkte på däng. Jag älskar honom och vill närma mig men med åren så har taggtörnebuskarna växt sig så vidrigt höga runt våra kristalliskt sköra personer som tar toner som avskräcker den allra modigaste, men allt är charader vi lagt oss till med för att slippa få spader, slippa gå i tusen bitar, så onödigt ansträngande att sitta melankolisk i månader och klistra ihop allt igen. Det finns viktigare pussel att lägga i detta liv, än att lägga sitt egna i repris. Den patetiska känslan, vanäran av krossad grund, som är så stabil o säker för varje sund individ... det får vara bra nu även för oss. När det krävs att vi ska slåss, så ställer vi oss jämsides. Vi delar utanförskapet, vi borde mötas i samförstånd. 

Jag har försvarat dig i många år mot många i så många olika situationer, detsamma gäller väl antagligen dig. Du kan ju inte yttra dig så jag får se till att rättvist göra det å dina vägnar. Kan vi inte ge oss? Lägga ner vapen? Lita lite... Du var nyss så liten...