Redan medlem?
Logga in
Jag är inte kriminell, snodde bara en soffa!
Jag snodde en soffa. Inte vilken som helst, utan en ursnygg. Jag vet inte varför.. Jo det vet jag. Det bara blev så...Allt var så tokigt då. Jag träffade en rik man som sa att jag skulle få en soffa. Jag behövde en. Den var för liten den jag hade. Jag ville ha en till. En ny. Jag hade sett en på en möbelfirma, som jag ville ha. Han sa att jag skulle få en så småningom. Jag ville ha den nu. Jag ville inte vara beroende av någon annans pengar och nycker, så jag tänkte att få se nu...hmm???
Jag berättade för min väninna om soffan jag fallit för och om mannen jag inte fallit för, men som lovat mig en soffa när det föll honom in. Hon hade en idé. Hon sa " Du kan sno en!"
- Vad bra, sa jag. Hur då?
Hon berättade en story om några i Skåne som gick in i väntrummet på en privatklinik och helt sonika bar ut samtliga soffor därifrån och tyckte att jag kunde klura lite på den... Det gjorde jag.
Jag kontaktade en open-minded och hjälpsam vän och la fram min försoffade plan.
- Okej, sa han. När, var, hur?
Vi hyrde en budgetbuss och körde beslutsamt, ut till möbelfirman utanför stan.
Vi parkerade en bit bort och knallade raka spåret in på soffavdelningen iklädda rutiga arbetsskjortor i flanell med små kuddar under, jag med bandagerad byst, snickarbyxor, arbetskepsar, med instoppat hår under, med hårvax i och sminkade mustascher med kajalpenna och kraftiga ögonbryn, ifyllda med mascara och varsin snus under läppen.
Vi lyfte upp skyltsoffan i varsin ände och bar den resolut förbi kassadisken.
Nickade åt kassörskan lite lätt och viftade med ett papper från bröstfickan som skulle föreställa en rekvisition eller nåt slags beställningskvitto.
I själva verket var det helgens matlista.
Kassörskan tittade snett upp på oss och bara stod där och fixerade oss med blicken, under lugg, medan vi skyndsamt kånkade iväg med den vackra divanen.
Vi ökade tempot lite, hivade in soffan där bak, smällde igen dörrarna, kastade oss in i hytten och drog iväg med en rivstart.
I backspeglarna såg vi folk vid utgången som pekade och tittade med handen snett i pannan, som en kikare, efter oss.
Hemma blev det så fint. Färgerna matchade perfekt.
Han som skulle ge mig en soffa så småningom, blev så obetalbart snopen när han insåg att han försuttit sina chanser i soff-frågan och ramlat utanför ramarna på min agenda.
Morgonen efter var det jag som blev snopen.
Först av tidningen som slagit upp storyn stort på förstasidan, med en teckning av ett par som bar en soffa mellan sig, med handväskan fladdrande vid höften, på kvinnan och båda med tungan rätt i mun.
Välplanerad och fräck soffstöld stod det.
Ju fräckare, desto bättre går det tydligen att handla på detta sätt, stod det vidare.
Vi beskrevs som ett par i 25-årsåldern och det kändes ju okej.
Wow vilken grej, vi klarade det tänkte jag impat, när det ringde på min dörr.
Det var polisen. Dom letade en soffa sa dom.
- Jaha, sa jag, och?...
- Ja vi har en husrannsakan här, så kan vi få kliva på, frågade dom, medan dom trängde sig förbi mig och stövlade rakt in, med dojorna på.
Soffan var ju inte direkt gömd, så...det var bara att följa med till stationen och min fina divan lastades upp på ett släp bakom den andra civila polisbilen. Själv fick jag åka i den vanliga.
Polisen som förhörde mig ville ha namnet på min kumpan.
- Aldrig i livet, sa jag. Jag har packat en bag, så jag kan stanna här några dar om det skulle vara så, men det namnet ger jag dig aldrig!
- Han ville bara vara hjälpsam och ska inte få nåt trubbel över det, tycker jag, sa jag.
Han skakade på sitt huvud och ringde möbelfirman.
Han berättade att soffan var funnen.
Jag avbröt honom och frågade om jag kunde få prata med möbel-chefen, när han nu liks hade honom på tråden.
Han såg frågande ut och sa till mannen i den andra änden att jag visst ville ta ett par ord med honom om det gick bra. Han räckte tveksamt över luren.
Jag presenterade mig och sa att jag inte kände mig så nöjd över sakernas tillstånd och att jag ju så gärna ville ha den där soffan, om vi bara kunde komma överrens.
Jag undrade om han kunde pruta lite på den, eftersom den fungerat som skyltmaterial och faktiskt kändes lite nersutten både här och där.
Han stakade sig lite, så jag passade på att fronta honom med ett skambud på 6000:- jämt, istället för 6900:-.
Han nappade.
Snuten mitt emot däremot, tappade hakan i sitt stora skrivbord; tur att där fanns plats!
Vi gjorde upp affären och tackade så länge och la på.
Polisen sa att jag nog var den fräckaste han mött och han undrade om männen föll som käglor för mig.
En konstig fråga med tanke på situationen tyckte jag och skakade omedvetet på mitt huvud och tänkte oj, oj, vilka dårar det finns.
Jag släpptes.
Jag stack hem och ringde runt lite.
Fick låna pengar av en vän.
Åkte genast ut till min favoritaffär och gjorde rätt för mig. Lämnade över pengarna och tog i hand. Sa att jag gillade utbudet hos dem, som han säkert förstod och att jag ville handla här i fortsättningen, men på ett mer ordinärt sätt, om han hajade? Jajamensan det gjorde han och det var inga hard feelings där inte!
Smidigt tänkte jag.
Landade hemma igen och tänkte "var tusan är min soffa nu då?"
Ringde stöldgodsavdelningen.
Sa att alla papper var i ordning, "soffan är min, så det är bara att ni kör hem den till mig; ni har väl adressen?"
Gubben gormade. Sa att aldrig under hans 20 år vid polisen hade han varit med om att köra ut och tillbaks stöldgods till nån.
Det kan väl knappast vara mitt problem sa jag och det är faktiskt inte stöldgods vi talar om, numer.
Soffan är ju för tusan betald och jag har kvittot i min hand.
Dessutom har jag redan hämtat den en gång och hur många gånger ska man behöva köra hem en soffa?
Så jag har kört den färdigt anser jag.
Det här ligger på ert bord, sa jag vidare.
Soffan kom just precis före fyraslaget, innan det var stängningsdax på stationen.
Puh; helgen räddad!
Två poliser lastade av den och bar in den.
Jag påpekade att ena foten var lite kantstött, så nu kände jag mig så också...
Några månader gick, så var det dax för rättegång.
Det här går fint, tänkte jag och knallade dit i för små byxor, som inte gylfen gick att stänga på.
Jag satte ett gummiband mellan knapp och knapphål för att dom skulle sitta uppe, som dom skulle.
Jag hade avböjt advokathjälp, ville försvara mig själv.
Det gick bra, timmarna gick och rättegången fortskred.
Jag ville inte ha så höga böter sa jag för det har jag inte råd med och dessutom har jag betalt soffan, så det känns inte så kul att liksom dubbelbetala den.
Dessutom kände jag mig kränkt över att bli igenkänd av min gamla klasskompis från Komvux, som numer jobbade på möbelfirman som försäljare och som hade tjallat och tipsat gud och alla, att det var jag, och med tanke på hur jag såg ut, så kände jag mig minst sagt förnärmad.
Kunde inte bli klok på att han hade känt igen mig..
Fasiken också, vilken nitisk personlighet!
Rätten bad att få ajournera sig.
Sure, tänkte jag.
Hann bara med ett snabbt bloss, så var dom tillbaks.
Dom fann mig skyldig till stöld, men utan kriminella avsikter.
Det var något annat, som dom inte kunde sätta fingret på...
Prosa
(Kortnovell)
av
KattenKin
Läst 805 gånger och applåderad av 27 personer Publicerad 2013-07-14 11:46 
|
Nästa text
Föregående
KattenKin
|
