jamen, jag vill ju också ha en passion att leva ut, fota en cykelsadel eller en pelargon, eller mata en orangutang eller varför inte gå tusen och tusen steg på en vandringsled i norra spanien. nej, jag är inte ironisk, jag vill verkligen veta vad som är mitt liv att leva. detta enda, detta som jag är satt att förvalta och njuta och äga och skörda. jag brukar säga att jag längtar nåd, och det är sant. jag längtar nu att själv söka upp det som ger mig nåd. det gör skillnad för mig. jag är kapten på min skuta nu. det är mitt att försvara, förvalta och förkovra. det kan jag inte ta ifrån mig, det ansvaret. jag har bara detta. det har varit en lång väg att förstå, en lång väg att öppna ögon och låta ljuset vinkla sig in, en väg att vandra som på många sätt varit nödvändig, på många sätt svår, på många sätt omöjlig att inte gå, på många sätt sorglig att se tillbaka på. men det har varit min väg och jag måste tro att det var det bästa jag kunde göra då, jag ser med förtröstan på nästa etapp. jag sätter mig som en indian på berget och låter andarna visa vägen. jag tror mitt totem är en snöleopard.