Harry och jag hade som vanligt drabbat samman. Han hade som vana att klanka ner på mitt tidigare liv och leverne, som om han satt inne på alla svaren och hade en magisterexamen i ämnet "Cecilia". Detta drev mig till vansinne och eftersom jag på den tiden inte hittat alla felen på honom, så gick jag på hans älskade saker, såsom bilen; den flådiga mercan, huset, eller det som föll mig in och som jag visste var känsligt för den store materialisten. När han nu gapade och skrek där inne i sovrummet om vilken gräslig människa jag var, så kom jag på att min dotter nyss nämnt att golvet lutade och att det var som en liten grop i parketten som han själv lagt in ett par år tidigare, så jag slängde ur mig: ”Har du sett vilken stor grop du har i golvet här inne”?

Han kom av sig och såg ut som ett frågetecken.

-Ja, om du fyller upp den med lite vatten, så kan du köpa några guldfiskar och kasta i där och hips vips, så har du rena rama ankdammen här i ditt sovrum! Inte illa vá? Inbyggt och klart! Mer än vad dom flesta har...

Han återhämtade sig från chocken och skrek: ”VAR”..., ”VAR”..., ”VAR SER DU EN GROP”?

-Kliv upp ur sängen och kom och visa mig... ”GENAST”!, skrek han vidare.

Han tappade tålamodet, gjorde höger om och marscherade iväg ut från sovrummet och ner för trapporna. Snabbt var han tillbaks med en bunke vatten.

-Om du häller ut det där får du minsann skura upp det själv också, sa jag.

-Kom hit NU och visa mig var den där förbannade gropen är, skrek han.

Jag lutade mig lite nonchalant upp och pekade. Tokskallen hällde ut vattnet. Sen slet han mig ur sängen med våld och släpade mig fram till vattenpölen. Han tryckte ner mitt huvud mot vattnet och skrek: ”Ser du någon ankdamm här”?

Mitt nattlinne var vått och jag kände mig förnedrad.

-Du borde ju låsas in, sa jag.

Jag reste mig upp och knuffade ner TV:n i golvet från sin piedestal vid fotändan av sängen. Den landade med en smäll och gick i tusen bitar. Det gjorde även Harrys hjärta och det var det jag visste...

Jag sa: ”Vilken jävla röra det var här då”!.. och tog min kudde och stegade iväg till min sons rum.

Där barrikaderade jag mig med ett skåp som jag drog framför dörren, för att få sova ifred utan en halvgalen typ som vankar fram åter och gör upp stigar i golvet också. Och som pratar högt för sig själv om vilka tok vi är i familjen. Nää, det kändes inte som rätt grej just då, så det ville jag helst slippa.

Morgonen efter blev jag förvånad som tusan av att se Harry sitta framför öppna spisen och kura i den arla morgontimmen, när jag kilade ner på toaletten. Till råga på allt, så såg det ut som om att han skämdes och det gjorde mig förbryllad, men vilka ugglor i mossen skulle jag ha anat? Knappast dom som dök upp i alla fall!

Jag återvände upp till sängen utan att stänga dörren, för nu hade den gjort sitt. Jag slumrade till och vaknade av en massa främmande röster och upp för trappan klampades det i kängor och skor. Polis och psykiatripersonal stormade rummet som jag befann mig i, jag trodde att jag såg i syne. En läkare satte sig i en fåtölj intill sängens huvudända och slet upp ett kollegieblock ur sin portfölj och började anteckna sånt som gällde mig, men som han behöll för sig och aldrig skulle ha delat med sig av annat än till sina kolleger. Fy vad rädd jag blev. Alldeles torr i munnen. Tungan fastnade i gommen så att bara sludder hördes, vilket inte kändes lämpligt med tanke på situationen. Jag nöp mig i armen och ville vakna upp, men mardrömmen var på riktigt.

Vid fotändan stod två poliser i uniform och vid skåpen som jag dragit fram och åter stod en kvinna som också var nån slags vårdpersonal. Dom stirrade på mig och såg så där medkännande ut, fast på ett nedlåtande sätt som gav mig rysningar längs ryggraden. Det här går åt helvete tänkte jag och jag som annars har så stor tilltro vad det gäller min verbalitet, men detta blev bara för mycket, och för plötsligt för mig, att bli tagen på sängen på detta sätt.

Jag intervjuades av läkaren, som var särskilt intresserad av en specifik ankdamm, som han ville att jag skulle beskriva. Jag klev upp och vi följdes in i sovrummet där Harry torkat upp allt vatten, så jag kunde bara peka var vattnet varit igår. Läkaren sa att det kanske kändes annorlunda för mig idag, mot för igår och jag tänkte igen att nu går det verkligen åt helvete. Han har redan bestämt sig, tänkte jag. Undra varför?...

Mina händer var svettiga, jag som aldrig har handsvett. Vi gick ner i köket och där stod Harry som en liten lurig intrigerande vessla och nickade och höll med dom i viskande ordalag. Jag kände hur håret reste sig av rädsla. Jag ville absolut inte bli inlagd på psyket igen. Jag kände mig färdig med det där. Det hörde till tider som flytt.

Jag skrek och vädjade till Harry att han skulle erkänna att det var han som hällt ut vattnet och att det bara varit ett av våra vanliga bråk igår, även om det är svårt att förstå för andra, så var det ju så. Harry teg. Inte ett ljud kom över hans läppar och rodnaden spred sig i ansiktet. Jag förstod att han aldrig skulle erkänna att han varit inblandad i nån sån här idioti, utan det var bättre för honom att offra mig.

Läkaren blev plötsligt intresserad av att få höra ett svar från Harry och en bråkdels sekund kände jag hoppet vända att det kanske inte behövde gå så illa för mig, men då nekade Harry helt iskallt och sa att han inte visste vad jag talade om och sa vidare: ”Visst ser ni väl att människan är helt galen”?

Harry stod på bron och följde polisbilen med blicken när den backade ut från gården med mig i baksätet. Han såg ledsen och knäckt ut. Han hade kunnat stoppa allt med ett par ord, men valde som vanligt att behålla ansiktet.