Bakom nacken ett öppet fönster med bjärt balladkonst på spanska språket, över pannan ett vindrassel och nere vid fötterna en hela med lite kvar i. Rönnbären skiner röda som prickar på hud efter tusen nålars lek, som somliga apelsiner från Kalabrien, som hemlängtan till en annan tid, som levrat blod i hår, som en fladdermus i mun, som socker under strumporna, som en sluten cirkel, som ett rövhål på ett ansikte, som vanvettig klåda, som en pennvässare, som hjärteress i hela kortleken, som två nakna damer och en trumpet. En fluga ryttlar upplyst av solen, som en kastad vigselring i en dålig film, som en vikt vinge i en klosett, och jag är bättre än de flesta på att leva utan agenda och sämre än alla i det här landet på att vara ensam.

Jag sa inte att jag idag avsagt mig Gud men det har jag, så för mig finns alltså ingen nåd att stilla bedja om. Om vi nu ändå ska tala så kan vi nämna min levnads olösta: jag är inte så intelligent som jag borde vara; väljer kvinnor, väljer yrken som jag inte klarar av. Jag kan mycket väl vara efterbliven, en kretin, bakom, invalid. Två gånger kokar jag torrt i kaffekastrullen. Jag kan inte ta hand om mig, jag låter leverfläckarna växa fritt utan påseende. En kvinna som betraktar mig utan likgiltighet letar sig in i mina nattliga drömmar och sitter kvar i min kropp då jag vaknar och på morgonen ser jag, då jag äntligen lyckats brygga mitt kaffe, mitt eget ansikte i botten på koppen.

Har hela mitt liv velat dröja mig kvar i trapphus efter lampan släckts, och sitta kvar i bilen då vi kommit fram. Det anses fint i denna tid att säga att man håller på att arbeta ihjäl sig. Ansiktena runt omkring en ser då på en med en särskild slags förvriden förnöjsamhet, som vill de begrava en med sina egna spadar. Som tänker de plötsligt att de själva alls inte är lurade, som fick de då äntligen se smör av guld, som fick de då till sist sitt lilla lilla, en fläkt av vind mellan tegelstenarna då murbruk och puts börjat lossna. Blodtrycket stiger som dödsvatten.