Jag satt på ett tåg på väg till Stockholm.
Träd och åkrar flög förbi fönstren. Jag såg mig omkring.
Då fick jag syn på en gammal tant. Hon satt och stickade en kofta.
Tanten hade en blommig schal runt halsen och små vita läderskor.
Håret var uppsatt i en vit knut. Jag försökte läsa hennes tankar.
Kanske tänkte hon nu på sitt liv, det som hon snart levt färdigt.
Kanske var hon änka, men hade många barnbarn. Kanske fanns det ett litet barnbarn, som skulle få den lilla koftan i julklapp eller i födelsedagspresent.
Gumman stickade och stickade. Hon var en vanlig människa. Precis som jag. En människa i mängden.

Framför henne satt en punkartjej och sov. Hon var piercad i näsan och hade svart färgat hår och svart kajal runt ögonen.
Jag föreställde mig henne som liten. Med blont hår och bruna ögon.
Hur hon hade hoppat hopprep i trädgården där hennes föräldrar satt och läste. Då hon somnat tryggt med tummen i mun och nallen under armen. Hur hade hon blivit så här? Vad hade fått henne att färga sitt hår i sorgens färg, eller måla över sina naturligt vacka ögon?
Hon sov oroligt kunde jag märka. Och jag visste att hon drömde. Vad drömde hon om? Det är det bara hon själv som vet.

Bredvid henne satt en ung student. Han läste en metrotidning.
Hur är hans liv som student? Är han fattig, eller bor han hemma?
Han kanske är på väg till sin flickvän. Hon kanske väntade på honom med hemlagade köttbullar och nybakade kakor. Tänker han på henne nu?
Jag gissar att han vill bli läkare. Han har väldigt bra betyg, så det är bara att koncentrera sig. Jag håller tummarna för honom.

På nästa rad sitter en nybliven mor. Hon håller sin lilla flicka i sin famn.
Hon ser så överlycklig ut att jag får tårar i ögonen.
Tänk att ha ett eget litet barn. Ett litet barn som känner sig så pass tryggt att det vill somna på hennes barm.
Hon ska döpa henne till Lina, och ge henne allt hon behöver.
Lilla Lina söver sött där i sin mammas famn. Hon har en liten rosa mössa på huvudet. Hon har hela livet framför sig.

Konduktören kommer. Hon går förbi, kollar några nya biljetter.
Sofie, hinner jag se på hennes namnbricka.
Sofie, vad gör du här? Går här och tar andras biljetter, men själv har du ingen. Ingen biljett till livets ljusa sida.
Sofie, hon har ingen familj. Hon har inget barn att passa, hon har ingen man att älska. Sofie har nattskiftet, för hon har ändå inget att göra.
Sofie, missnöjd med sitt liv. Går runt i oändliga tågvagnar och tar biljetter.
Men ändå, bara en människa i mängden.

Och här mitt ibland alla dessa underbara människor, sitter jag.
En ung poet, med en underbar familj. Men ändå bara en människa i mängden.