kom kom
ropade han till henne
där uppe på bergstoppen

men hon njöt utsikten

varför är du aldrig här
klagade hon i vinden
jag behöver dig

han pekade på
det sjudande livet runtom

hon brast ut i sång
vid dess hänförande skönhet
fascinerades över myllret
av möjligheter
sträckte ut händerna

stannade vid
utsiktspunktens trygghet

blåsten rev hennes hår
hon frös
tog på benen
de bar inte

jag bär dig ropade han
när han såg hennes tvekan
tro mig

jag tror dig sade hon
satte sig ner
överväldigad av känslan


på darrande ben
påbörjade hon nedstigningen
han sträckte ut armarna
hon lät sig famnas
lugnade sitt bultande hjärta

han pekade mot den djupa
mörka steniga ravinen

gör dig hemmastadd där
sade han
då vet du
då kan du
gå flyga
allt

hon spärrade upp ögonen
bestört skakade hon på huvudet
flydde upp för berget

solen gick i moln