en ofrivillig tanke vrider tiden runt sina sår, böjd att stå upp att slå ner att dra ut den kniv och aldrig mer lägga ner garden, så skönjer dagen sin lätthet mot gråten, den som förlöser och bojar. så la du min sorg i mina utsträckta händer, placerade den där du visste den skulle tas om hand, men den sipprar, händerna läcker, händerna som aldrig räckte.

vänder mig om gång på gång, letar stigar jag aldrig gått, letar lövträd jag aldrig fått se höstas, letar galenpannan jag hade i mig där en gång,

där rör det sig frivilligt, där böljar fenorna under gröna vattnet och där smutsas inga kärlekar.

så jag undrar hur många gånger jag ska sätta foten framför den andra, jag undrar när jag slutar vilja sluta leva, jag undrar hur jag ska hålla tankarna fria och orörda av olovliga dofter.

en frivillig avskedssorg blekar ett människokött.