Jag hoppas att du minns vad jag sa
att det för alltid finns något inom mig
som älskar dig, emot min vilja

Klaustrofobi griper tag i mig
vrider mina inälvor ut och in på golvet
och sanningsserum verkar i mina sjuka nerver
så jag skriker ut sanningen som du försökte gömma undan
och du gråter dig till sömns

Ett monument över vår ej existerande kärlek
som en diktators porträtt som pryder varje husfasad i stadens centrum
så lämnade du en liten del av dig
invid mitt hjärta och jag kan inte ta ett steg
utan att se dig framför mig

Men smärtan som skär i mig
är aldrig värre än den olyckliga kärleken
du måste leva med
för det blir aldrig du och jag
igen