Jag har ett arbete. De dagar i veckan som ger mig möjlighet att försörja mig och mina barn är en del av mitt liv. Jag kan inte säga att alla dagar fram till nu har varit lätta, men över tid och totalt sett så har jag haft ett bra liv. Som barn visste min far på femtioöringen när vad som fanns i plånboken, det är så jag kommit till en vana att alltid veta precis vad det kostar när jag handlar. Även om det inte spelar jättestor roll nu så gjorde det det då, att inte ha så det räckte var en skam större än min far kunde bära. Därför räknar jag alltid vad mina kassar kommer att kosta. Jag har ett hem som är fullt fungerande, även om det är ostädat och har sina pysselbrister då jag inte är den typen av kvinna, mina barn får sova i en säng om nätterna och de har det mesta de behöver. Jag fick möjlighet att gå skola trots att arbetarnormen där jag växte upp var en annan. Jag har mina föräldrar att tacka för det.

Jag har ett arbete och jag har ett ansvar för det samhälle som gett mig alla dessa möjligheter. Jag har ett arbete och när min arbetsdag är över går jag till butikerna och handlar det jag behöver för en dags ledighet. Det leende jag har på läpparna genom gallerian är för att jag är nöjd, jag har gjort det jag ska och min son vill att jag ska komma snart, onsdagen är ju som ett fredagsmys just denna vecka.

Jag har ett arbete och ett samhällsansvar i den del av Stockholm där de flesta inte köper ’Situation Stockholm’ och går kringvägar där människor i nöd vädjar till ett rikt folk. Jag har ett arbete och när jag går ut ur gallerian med mina kassar stannar jag upp och tar fram några mynt av större valör till den yngling som spelade dragspel utanför snurredörrarna när jag gick in, han som jag visste att jag skulle ge dessa mynt till på vägen ut, redan när jag såg honom på väg in.

Jag har ett arbete och är en vuxen kvinna med egna värderingar. Så när den medelålders välklädda mannen som möter mig med raska steg (kanske ska han hinna köpa en flaska dyrt rött vin innan de stänger, kanske säger jag, för det vet jag inget om) skakar på huvudet när jag lagt ner mina mynt, av större valör i en pappkartong framför den yngling som spelar dragspel för sin och de sinas överlevnad, blir jag först brydd. Sen reagerar jag. Vänder mig om och frågar honom om det är mig han skakar huvudet åt. Först vill han inte kännas vid sin handling, men när jag frågar igen vänder han om och säger att: ja, jag tycker inte att det är rätt att ge, jag är inte rasist men… , vi har ju hela stan full, så jag tycker det är fel att ge. Jag säger då att jag har en annan åsikt, men det är inte mitt problem, mitt problem är att han på ett nedvärderande sätt inte respekterade min värdegrund och min handling och min åsikt. Han la då handen på min arm, vilket ytterligare förstärkte hans nedlåtande beteende (mot mig som jag ser det), och sa att ’men jag är inte rasist men de finns ju över hela staden, det är fel att ge’. Jag förklarade igen att jag respekterar hans åsikt angående de tiggande romerna (kanske är det andra också, jag vet inte, men att det är mänskor i nöd är det ju odiskutabelt) och att han med sitt huvudskakande inte respekterade mitt synsätt och mina värderingar. Hade han vänt sig mot mig och pratat och diskuterat hade jag tyckt det var okej, men detta nedvärderande sätt kunde jag inte tåla. OCH jag sa ifrån. För ett halvår sen hade jag inte gjort det utan tänkt att jag kanske var fel ute eller att jag var överkänslig, OCH jag hade tagit det med mig in i min ångest över att inte duga. MEN, det faktum att jag sa ifrån, ifrågasatte hans beteende gjorde mig starkare i mitt, i min övertygelse om vad jag tror är den rätta vägen.

Jag har ett arbete, jag har haft förmånen att som arbetarklass kunna utbilda mig och få ett arbete som gör det möjligt att försörja mig och mina barn och dessutom leva på lite lyxkant emellanåt. Detta i ett samhälle där de demokratiska rättigheterna och allas lika värde har varit en värdegrund. (Även om inte allt har varit perfekt så har vårt samhälle möjliggjort en hel del för de som aldrig får chansen i andra länder).

Jag har ett arbete och en möjlighet att göra skillnad i det nya främlingsfientliga klimatet även Sverige nu befinner sig i. Jag vill så gärna tro att det kan göra skillnad.