Jag skriker för ofta, för högt för mycket och åt helvete för sällan. Det är nog nu. Jag söker ingen nåd och de ord du spiller spiller du just. Jag fångar dem där på en tidningsbåt vikt i rosa papper. Kanske var det en bilaga i New York Times från förra hösten. Om jag ska vara ärlig så är det mig egalt för tillfället, det finns värre saker som skaver, som bråkar med mig och ja, du är väl en av dem. Så när jag skriker och viker tidningsbåtar på samma sätt som jag vek änder av tjocka sjögrässtrån av en särskild sort när jag var barn så betyder det något. Jag skulle ljuga om jag sa något annat, sa jag något annat. Och där det växer strån man kan samla fjunt från och störa grannskapet och spela hartsfiol om kvällarna. Jag var aldrig då rädd för Antonsson och tvillingarna, det kom senare, när jag försvarat min utvecklingsstörda vän och satt en skidstav i ett par dyra boots. Jag sjunger när jag duschar och i bilen, det är där jag vågar ta svängen ut ur finrummet. Jag lär aldrig bli en av dem. Jag vill inte. Så jag sätter ena handen stadigt på ratten och är kung för en stund. Fan i helvete att jag blir en av dem.

Mitt barn får precis den plats i ljuset hon vill ha och jag vet att det är jag som placerat korten rätt för att denna dag blir den hon vill och kommer att minnas ljus. Jag säger respekt.

Du är fortfarande ljus och jag kommer alltid att sakna.