Mellan de två stenarna stod ett litet fräkenstrå.
Och varje gång en lite större krusning kluckade in
darrade det lilla strået till, och små ringar
rullade ut igen och dog sakta bort.
Det hände gång på gång alltmedan molnen hopade
sig på himlen. Det väntade regn till natten.
Ej heller denna kvälls själafrid
gick att bevara som en livslång följeslagare.