Du säger att du inte börjat, i full färd med allt. Jag vet inte vad en synopsis innebär, men i de få timmar skulle vi leva ett helt liv. Det är inte görligt utan att övervinna. Jag begriper det nu, vet hur långa nätter jag har framför mig. Men jag har inte tid att försöka begripa mina krumbukter längre, inte heller dina. Jag vill. Jag ska inte.

De danser jag kan kunde jag från början. Jag fanns inte när de var olärda. Ty dagen började i en virvel och någonstans krängdes jag ur. Med svårighet kan jag känna igen ögonblicket, jag vet att det var där. Ögonen blundade för det oundvikliga och har sedan fortsatt blunda. I långa stråk fanns där inget. I korta stråk fanns där allt.

Resan började långt innan du,

och där speglas tigandet
oskrivna brev delas ut i städer
länder vi inte längre känner
blunda blunda - slut sinnet

Så lätt som en fjäder byter riktning för vind, så tungt ligger stenar som talar mitt språk, så lojt vrider tiden sig ur sitt skal och färgar min död och återfödelse röd. Jag beställer en whiskey på klipporna och vet att jag inte kan luta mig mot, kanske bartendern vill. Han ser snäll ut, som någon man kan lägga knäna mot och vagga en stund. Låta vattnet rinna och stilla se hur det virvlar vid brofästet. Ber om mer och får ännu ett glas, nu utan is.

Bryt ur mitt berg, dina spår. Låt mig gå dina vanor, lär oss att finna irrandets bloss. Där där inget behöver begripas, där alla vintrar är i mig. Där dina somrar sköljer ur min tjäle. Mycket snart. Länge har jag väntat, länge ska jag osorterat sluta. Jag slutar nu. 

Jag var på väg att läka, dåren bjöd in till öppnade sår, jag ska ta mig genom detta nu, det får kosta vad det vill. Jag har inget mer att förlora. Fan, jag ska läka i mig själv. Jag pissar på alla konventioner och drömmar och osagda ord och bjudande med armbågar och falska förhoppningar. Fan, jag var på väg att läka,

'

slöjfenor dansar i guld där skålen fylls på med färskt vatten.