Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En liten historia... Kommentera gärna.


Jesus och Andy Warhol

Han sa att någon hade sagt att han liknade Jesus. I det ögonblicket hade han det mörkblonda axellånga håret i en hästsvans. Jag bad honom släppa ner det med min allra mest smickrande röst och han lydde. Han liknade Jesus. De varmt bruna ögonen log och tänderna framträdde ovanför underläppen. Den röda t-shirten reflekterades i hans ansikte och de urtvättade jeansen hade sett sina bättre dagar. Han var ung. Väldigt ung. Men sättet han pratade på, långsamt, behärskat och argumenterande utan att någonsin brusa upp, gjorde att han verkade mycket äldre.

Han pratade om att han skulle åka till en av öarna med sina kompisar och jag försökte låta likgiltig. Jag frågade vilka kompisarna var och han förklarade. Jag kände ingen av dem. Ibland blev jag trött på honom, eller jag blev snarare trött på att anstränga mig att prata med honom på hans sätt.

Han gillade att prata om mat. Jag trodde inte att han var en sådan person som lagade mat. Jag kunde ha svurit på att han inte kunde använda en kniv och att det närmaste matlagning han hade kommit var att värma maten i mikron. Och ändå känner jag människor som aldrig kokat pasta i hela sitt liv. Men allt det var innan jag smakade hans mat. Mina smaklökar var berusade. Det kan inte beskrivas. Ni får nöja er med förklaringen att jag aldrig mer klagade när Nigella stönade efter att ha provsmakat något.

Han gillade Andy Warhol. Om han inte hade en grön eller röd t-shirt så hade han alltid en svart med Andy Warhol. Jag förväxlade honom med Dandy Warhols (Jag hade nästan rätt!) och hade jag inte börjat prata om det (en gång läste jag att skillnaden mellan smarta och idioter märks först när de börjar prata) hade jag besparat mig själv en pinsamhet som resulterade i rodnad, som ledde till en oskyldig kram som med tiden blev väldigt skyldig. (Det dåliga med att veta något om alla är att du alltid vet för lite om alla och ingenting om resten. Dessutom ökar risken för att få fel uppgift för varje ny information som hjärnbarken registrerar).

Sedan var han borta. Inget märkvärdigt. Försök till att prata i telefon som misslyckades totalt. De få gånger våra vägar har gått förbi varandra efteråt (de korsas aldrig längre) har han alltid varit med den stora tjejen med orange lockigt hår som gillade Foo Fighters. Hon som var så berusad på festivalen att hon knappt kunde stå. Han har klippt sig kort nu men han ler fortfarande på samma sätt. Jag har sett att han har köpt en ny t-shirt med Andy Warhol.Vi säger fortfarande hej till varandra men vi ser aldrig varandra i ögonen längre.




Prosa (Novell) av Fitore
Läst 779 gånger
Publicerad 2006-03-28 22:08



Bookmark and Share


    G.
Det är de små detaljerna du fångar så mästerligt. Din människokännedom reflekteras så bra genom dina ord...

Skriv mer, sluta inte.
2006-10-24

  Rickard Vulpes
den var bra. gillar allt förutom när du nämner nigiella. vet inte varför... blev bara så.
Trevlig att läsa och den känns genomarbetad ordentligt, vilket alltid gör saker bättre. om det nu inte är meningen att de inte skalll vara det....
2006-05-15

  Katastroferna
Väldigt, väldigt bra text tycker jag! Första stycket är otroligt snyggt, en bra beskrivning av personen!
Jag tycker dock att dina parenteser är lite... hmm... överflödiga...
"(Det dåliga med att veta något om alla är att du alltid vet för lite om alla och ingenting om resten. Dessutom ökar risken för att få fel uppgift för varje ny information som hjärnbarken registrerar)."
Det tycker jag känns lite konstigt att ha i en parentes. Det blir så mycket liksom.
Sen tycker jag att "(de korsas aldrig längre)" inte riktigt passar in som en parentes mitt i meningen utan är en så bra formulering att det förtjänar en egen bisats. Typ:
"De få gånger våra vägar har gått förbi varandra efteråt har han alltid varit med den stora tjejen med orange lockigt hår som gillade Foo Fighters. Hon som var så berusad på festivalen att hon knappt kunde stå. Men våra vägar korsas aldrig längre."
Det ger större dramatik och större uppgivenhet till texten enligt min åsikt
Annars tycker jag att texten är väldigt bra skriven på ett vardagligt men ändå känsligt sätt.
2006-04-10

  Sebastian Lönnlöv (sidhe)
Ett träffsäkert människoporträtt som också blir ett porträtt av människan, tiden och vänskapen - alla dessa band till andra människor som med tiden förtvinar. Två ting i din text fångar detta på pricken: "(de korsas aldrig längre)" och "men vi ser aldrig varandra i ögonen längre". Tack för den tänkvärda texten!
2006-04-10

  Sebastian Lönnlöv (sidhe)
Jag vill gärna kommentera denna text senare, men hinner inte just nu - påminn mig om jag glömmer är du snäll!
2006-04-04

  Dan Linder
mycket bra, subtil och ett glasklart språk med väl avvägda ord men som ändå ger mig som läsare tolkningsrätt - det gillar jag. Bra ton, driven berättarlinje. Fortsätt, du är bra på det här.
2006-03-29
  > Nästa text
< Föregående

Fitore