Jag tar på hennes runda mage. Nu är det inte så lång tid kvar. Allt kommer att förändras, vi har ju alltid bara varit två.

...

- \"Vill du följa med till sjukhuset och hälsa på mamma?\"
...

- \"Mamma, hon är så liten och har ett rött märke i pannan!\"
...

- \"Kom, så går vi! Vi har tittat tillräckligt på henne.\"
...

Vi leker. Din storebror kommer. Jag vill inte att han ska vara med i våra lekar, så jag hittar en anledning att gå hem. När jag kommer tillbaka, plockar ni alla äpplen och jag känner mig oönskad.

Jag är med mormor och morfar hela jullovet. Jag har jätteroligt och hjälper morfar med allting. Jag undrar om ni saknar mig. När jag kommer tillbaka får vi förlängt jullov. Vi kommer att ha så kul, även om vi inte får gå ut. Åtminstone inte på ena sidan. På den andra sidan kan vi vara men vi måste vara försiktiga.

Vi gör kransar av gula maskrosor och ser till att vi är någorlunda i säkerhet. Din bror kommer och säger att jag måste gå hem, men han säger inte varför. Hemma säger de att jag ska gå in och stanna där. Ingen förklarar något.

...

- \"Mamma, hur många sa de att det var?\"
- \"Snälla, var tyst, så jag kan höra vad de säger... 84 säger de. Barn också.\"
...

Jag undrar var mormor och morfar är. Om de är kvar. Jag önskar jag kunde ha hjälpt dem mer.

- \"Ni behöver inte läsa tidningen\" säger pappa.
Jag vet varför och Alberta har berättat för mig. Hon sa att hon hade kikat och att det hade varit hemskt.

Nu flyttar vi tillfälligt in till farbrors hus, eftersom de har en källare. Vi får sova i deras vardagsrum. Nästan varje kväll lyses allting upp och vi måste ha fönstrena öppna så att de inte krossas av ljudet som kommer sekunder efter.

Vi går och tittar på gropen. Den är inte så stor som jag trodde att den skulle vara.

Pappa är ute om nätterna och mamma är upprörd. Vi måste handla men vi kan inte.

Pappa säger att vi ska gå före och att de kommer efter oss. Det är mörkt och vi kan inte ha något vitt på oss. Jag är rädd men jag kan inte säga emot. Så vi går. Du kommer bakifrån och säger att jag ska vänta. Men mitt hjärta bultar så jag säger åt dig att skynda dig. Vi får vara med Donnas familj tills mamma kommer. Pappa är kvar. Det känns bättre så att jag till och med kan skratta lite nervöst åt situationen:
- \"Mamma, det var länge sedan vi hade en sådan picknick!\"
Men mamma förstår inte vad jag syftar på och säger att jag måste vara tyst. Till slut får vi gå tillbaka. Ingen yttre skillnad märks.

Det är ganska kul att sova med kläderna på. Man är direkt klar på morgonen. Men det blir så varmt att vi bestämmer att vi bara ska ha pyjamasen på. Jag vaknar mitt i natten av att något inte står rätt till. Smattrandet mot husväggen är så högt. Agge letar yrvaket efter sina sockar. Jag skrattar åt det men rösten bär inte riktigt. Pappa och Kim är inte hemma. Farbror går in och ut ur rummet. Mamma och faster gör samma sak. Jag hör dem prata och någon säger: \"De är här.\" Jag kommer inte att vilja gå ut imorgon även om jag får. Snälla Gud, låt pappa vara här på morgonen. Han ska ju ta mig till alla de platser han har varit på. Mot morgonen bleknar ljudet av smattrandet bort. Vi kan äntligen andas ut när pappa kommer hem. Jag är så glad att jag nästan börjar gråta, men det vet inte pappa.

Jag och Agge går ner till källaren och provsitter och bestämmer att vi ska sitta i hörnet. Vi fnissar. Det är ju sjukt, inte kan man vara i källaren så länge. Vi har spikat upp filtar över fönstren. Det är ett äventyr att gå upp till övervåningen på kvällen. Vi får bara ha en ficklampa mot golvet, så att vi får så lite ljus som möjligt.

Jag tror jag såg \"en av dem\" med pappas kikare. Men i nästa ögonblick var \"han\" borta.

En solig eftermiddag säger farbror att vi har haft besök av dem. De hade sagt att vi måste vara borta imorgon bitti. Alla börjar gråta, men vadå borta? Vart ska vi? Ingen kan svara på det, men mamma är övertygad om att vi kommer att återvända efter någon vecka.

Jag vill ta med min nya fina docka som jag fick i julklapp, men pappa säger att vi inte kan ta med onödigt bagage. På morgonen släpper vi ut katten och ställer ut mat. Mina tofflor blir kvar på bron när vi åker. Jag tittar tillbaka, för att försäkra mig om att jag ska minnas varenda liten detalj. Jag vill se och minnas allting. Så jag sträcker mig mot den öppna bilrutan. Det är därför ni kan se mig. Det är därför ni kan sikta på mig. Känner ni er mäktiga? Har jag förlorat rätten att se tillsammans med allt annat? När vi är framme får vi lämna allting igen. Ni diskuterar även om vi är de vi utger oss för att vara. Fast ni mycket väl vet.

Äntligen ingenmansland. Varken bakåt eller framåt. Mörkret faller och trängseln blir allt värre. Mamma, snälla hjälp mig. Jag kan inte se dig. Pappa, håll mig i handen. Det snurrar i huvudet på mig. Jag kan inte andas. Snälla någon, hjälp mig. Kim tar mig i famnen och lämnar mig över till någon över ett stängsel. Nej, nej, låt mig vara kvar. Jag mår bättre nu. En läkare i vit rock talar till mig. Jag försöker desperat förstå vad han säger. Någon följer mig tillbaka till stängslet. Jag blir så lättad när jag ser att Kim väntar på andra sidan.

Jag får ont senare igen. Jag sitter på en resväska och försöker att inte besvära någon, men det går inte. Mammas vän, som är läkare, tittar till mig. Hon ger mig tabletter att äta.

Några säger att de har öppnat gränsen. Efter några timmar är det vår tur att gå över den. Jag tycker jag skymtar farmor i folkvimlet, men kommer sedan ihåg att hon ligger begravd där hemma i kyrkogården vid vägen. Vi går över en smal bro. Det finns inga räcken och vattnet nedanför är smutsigt. Det är kaos, för många människor som försöker gå över. Vi går över gränsen. Jag tittar inte tillbaka. Jag har varken lust eller ork att göra det. Min syster gråter och klagar på värmen och att vi är här. Hon säger att hon vill hem. Ett hem som inte längre finns. Jag tänker inte på att mitt ansikte har försvunnit och att jag redan är statistik när jag sätter mig på den fullsatta bussen och sover. När jag vaknar är tältstaden verklighet. Förgäves försöker jag vakna ur den. Min systers gråtande ansikte ligger på någons frukostbord.