Jag vet nu att det är där jag väjer jag ska fortsätta bryta igenom, låta den mörka elden fortsätta brinna i mina ögon. Låta det mörka blodet fortsätta rinna i mina ådror, låta mörkret inom mig få samsas med ljuset.

[ utspridda, vilsna – var och en på sitt håll. sammanhållna oknutna band. binds band för band, vävs tråd för tråd, snörs ett liv. gnyr in mot gryningen – innan ]

Det var länge sen det regnade, jag känner trycket över bröstet, trycket över himlen, över kalkbrottet som en hägring. Och det var länge sen horisonten brann, i rosa rött skimmer, jag känner hettan på mina kinder, hettan som dallrar luften över dammet, över vägen mot horisonten. Och nog var det länge sen jag tillät mig, lät mina tankar flöda fritt ovanför mitt huvud och röja snåren mot gläntan jag vet väntar mig i sol. 

Somnade ögonlock blinkar bort vätan ur hålorna. Ögonen är lagda i en skål med vatten. Det är nu inte upp till mig att välja vad jag ska se. Jag kan inte titta på dig och säga att jag älskar dig.

Jag löser upp mig likt sockret i en kaffekopp, smälter samman med rymden utanför mitt fönster, lägger hinnor i tunna flor på dina bara armar. På ditt bröst lägger jag bara min andedräkt. Det som finns kvar.