Som knutar löser upp sig. Ett sätt att närma sig. Hösten invaderar kropp och jag kan andas igen. Självklart som solens tappra strålar genom diset vräker jag orden över dig. En inandning i taget och mitt i sorlet stod du där.

Livet är banalt och väldigt oöverblickbart. Jag pratar såklart om mitt liv. Ditt kan jag inte teckna på mitt akvarellblock. Möjligen får jag spegla mig i dina mörka ögon. Du säger att jag glittrar.

Att dödas och sedan dömas. Där hjälper mig inga poser. Men musiken från honom har jag kvar. Den låter mig minnas och nu gör det inte längre ont. Det minne jag inte trodde skulle kunna bli vemodsvackert har jag nu bäddat in i fetvadd. Hur lämnar man en människa.

På mitt köksbord står ett par kar formade som diffusa kroppar och kramar varandra, svart för krydda och vitt för salt. Jag saknar honungen och mjölken och tänker att de infinner sig snart.