Du stirrar mig rakt in i själen
utan
att ens möta min blick

önskar jag kunde säga
hur lite jag vill vara någon annanstans
men
saker rör sig för sakta för att vi ska kunna
drömma
om vad morgondagen kan ge,

samtidigt som du sjunger om att solen
nog
aldrig lyst klarare så har jag svårt
att möta din blick utan att känna tvivel
trots att platsen vi står på
är
mer hemma än jag någonsin varit

någon sjunger om att man måste dö några gånger
innan
man kan leva och jag torkar tårar
som inte alls förvarnat mig
om
den dystra känslan i mitt bröst

väggarna känns alldeles för trånga och
rummet byter färg varje gång du tar min hand

varför
talar hjärnan så mycket högre än mitt bröst?

det kommer nog aldrig vara över för mig
trots att vi troligen aldrig kommer stampa i takt.