monumentet har raserats
ångesten knackar försiktigt på
och
blicken fladdrar undvikande

pulsen slår som en taktlös trumma
mot döva trumhinnor
när
förståndet skriker ut svaren

rimmande refränger tappar sin rytm
i en trasig storstadsmiljö
där
brustna hjärtan slukas av avgaser

lögnen spyr verkligheten i ansiktet
när minoriteten ignoreras
medan
etablissemanget räknar sina pengar

samtidigt

sitter jag
på ett tåg,
håller en göteborgare i handen,

och är
en av de många som glömt bort att verkligheten skymmer bakom solen.