Så sa du slutligen det jag vetat. Hur min svarta hålighet, den du tycktes se i botten av mina ögon, den botten som inte stannade förrän du såg min ryggrad inifrån och hur den inte gav någon tröst, inget slut. Hur den skrämde dig, hur den tystade dig, hur den kanske stötte bort dig.

Så sa du slutligen när mina ögon fått liv igen, när det glittrar åtminstone ibland, så sa du slutligen det jag vetat. Det du inte vågade medan jag kröp genom gyttjan, ensam. Utan dig.

Så sa du slutligen, att du inte hade något glitter i dina ögon längre.