Drar täcket över huvudet.
Borrar ner ansiktet i kudden.
Jag vänder huvudet från
solen, tittar in i mörkret.
Den enda värmen är
kroppsvärmen efter dig,
den som dröjde sig kvar
efter att du gick.

Våren kommer,
påstår alla.
Sommaren kommer,
försöker de uppmuntrande säga.
Men jag borrar ner huvudet
i kudden där värmen av dig
dröjer sig kvar.

Solens strålar står högre,
högst i skyn.
Dagarna har förändrat
ljuset genom persiennen.
Men jag ligger kvar och
luktar på kudden som du
lämnade kvar när du gick.

Du gick för flera dagar sedan,
nästan en månad.
Du sa att du ville ut i solen,
att du behövde andas.
Nu ligger jag ensam kvar,
under täcket med ansiktet
nerborrat i kudden,
där doften av dig
dröjer sig kvar.