Kanske berodde det på att någon hade glömt att sätta på väckarklockan, eller att hon inte hittade några rena jeans, eller att hon tog fel nycklar, eller att hon glömt att cykeln fått punka dagen innan så hon fick springa hela vägen till skolan, som ledde till att hon kom försent.
Kanske berodde det på ödet.

Veronica visst inte vilket. I alla fall verkade ödet hata henne idag.

Läraren såg sur ut. Och alla glodde förebrående. Vad hon kände igen sig.
Från och med nu skulle hon bättra sig.
På rasten hojtade Macke. "Öh, vad är det för fläck"! Hallå, killar. Kolla!
Skrattsalvor. Hånskratt.
Varför? Hon upptäckte att hon hade en stor brun fläck på rumpan. Nej! Inte nu.
Ödet måste verkligen hata henne idag.

I ett annat hörn stod Lotte. Hon hade näsan i en bok. Om hon kunde välja skulle hon flytta in i boken, där hon var lycklig. Omöjliga tanke. Hon slog ihop den och lade den i väskan. I andra änden av rummet damp Lotte ner på en bänk i alla skrattsalvor. "Jag hatar ödet! Jag hatar mitt liv!" Charlotte brydde sig inte om Veronica, hon var ju den populära.
Eller den populäraste av de populära.
Hon vände på klacken och gick till biblioteket.
Hon satte sig i en av de nedsuttna sofforna och tog fram sin diktbok.
Men hon lade tillbaka det igen.
Nej, hon hade nog inte lust att skriva nu.


Veronica slängde väskan i ett hörn. Skön att vara hemma. Skitskönt.
Hon satte sig vid skrivbordet och tog fram sin diktbok.
Skrev ner en dikt. Ödet. Det kändes skönt att skriva av sig. Särskilt nu.
Ibland blev hon så trött på att vara populär. Trött på att hela tiden måste synas. Trött på att hela tiden vara den snyggaste, häftigaste och coolaste Veronica. Tänk om man var opopulär, kunde vara sig själv. Lite sådär töntig, men ändå, bara få bli osynlig när man ville. Utan att någon brydde sig.
Veronica tänkte på Lotte. De hade varit kompisar när de var sådär fyra, fem. Gått på samma dagis och så. Och i samma klass. I alla år.
Kemiboken låg på sängen. Prov. Hon borde plugga. Hon ville ju inte ha IG. Men om hon råpluggade och satte ett MVG, då skulle hon ses som en plugghäst. Regler. Regler. Hon skrev en till dikt. En om regler.

Ödet hade satt Lottes väckarklocka en timme för tidigt. Men hon märkte inte det utan gick till skolan som vanligt.
Veronica hade bestämt sig för att utmana ödet idag. Så hon hade ställt väckarklockan en timme tidigare. Idag skulle hon minsann komma i tid.
Halv åtta anlände Lotte till skolan, samtidigt som Veronica.
Lotte insåg sitt misstag, klockan var ju bara halv åtta.
Hon gick runt hörnet, samtidigt som Veronica kom. De krockade och Veronicas ryggsäck flög iväg och allt innehåll hamnade på golvet.
"Oj, förlåt!"
Lotte hjälpte henne att samla upp alla papper och prylar.
Sen råkade hon ta upp diktboken.
"Skriver du dikter"? frågade Lotte förvånat.
Veronica rodnade. Åh, vad pinsamt. Hon hade aldrig berättat det för nån.
"Ja. Vad är det för fel med det?" sa hon bitskt.
"Nej, inget. Jag menade bara...det gör jag med." Lotte tvekade lite.
"Får jag läsa en"?
Veronica nickade. Lotte öppnade boken. Hon läste "Ödet".
"Det här är ju jättebra! Vänta, så ska du få läsa mina med."


När klockan var åtta och eleverna började komma, hade Veronica och Lotte läst varandras dikter. Nu satt de och skrattade.
"Å, minns du när vi klädde ut oss i mammas nattlinne och morgonrock och blev utelåsta! Fy, vad det var pinsamt! Veronica frustade av skratt.
Lotte skrattade hon med. Och de skrattade och skrattade.
De brydde sig inte om att folk glodde.
De bara skrattade och ville aldrig sluta.