av höstens alla löv landade ett för mina fötter och hoppade likte en groda innan vintern var över. jag säger inte att det är vår förrän du sjunger i mitt knä och jordens färger stannar mer än de solstrålar som värmer min nästipp.

en svart gitarr med ett urtag för knät låter dina fingrar spela mina sånger även om de är från bergen i ett främmande land. kan ett älskande vara ursprunget ur varande och görande i samma. åh, så jag saknat görandet. och där ordens gränser låter mig vila i förtröstan och tillit lägger jag ett pussel med ett vardagsrum som inte liknar något annat jag sett. och jag tycker om det. soffor längs väggarna så att samtalen kan vandra mellan mänskorna som är de viktigaste. te ur skira glas med gyllne mönster bjuder mig fägring och samhörighet med något jag aldrig kännt. och där du skimrar i vit dräkt och kysser mig på pannan förstår jag mer än nåden jag så länge sökt. låter detta smälta samman med den naturliga urkraft som endast kärlek mellan två jämlika förmår och somnar utmattad bredvid.

när jag vaknar ler jag mot solen och renar min själ