Där, vid strandlinjen -
en stilla glans, ett upplyst dis
gränslöst som havet.

Man tvekar
men fåglar rör sig i gemensam kontakt
med det stora nätverk som förbinder oändlighet med oändlighet
och signalerar att man står vid randen av en födelse
för att klockan rör sig förbi tiden

Man tvekar
men plötsligt böjer sig det ljusa gräset
för en vind som är ett andetag
och i gluggar mellan stråna anar man
det gigantiskt stora inombords

sedan tar man steget över tröskeln
fast det nästan inte märks
man bara lyfts uppåt av ljuset
medan man smälter in
i lugnet inuti som inte väjer för något.

Höjd över gyttret ovanför strandlinjen
vänjer man sig vid det oerhörda
och förnimmer verkligheten
där allt befinner sig i allt

medan sinnesförnimmelserna slätas ut
och man blir ett med det ordlösa
där det allra största finns.