på berget med gojan o grillar
strosar, gosar, och chillar
pratsam, glad goja roar
hon glömmer det som oroar
fnissar åt fågeln som förvillar

vingklippta vita vingar bär
plötsligt är pratkvarnen inte där
så fräck, segelflög från samtalen
skuttar skärrad ned mot dalen
knollriga knaskakaduan är så kär

lopp över tomt o hopp över häck
förvånar folk, in i trädgårn så fräck
rädsla i rösten, ropar "mamma"
Han såg Henne, i steget hon stanna
sitter i en tall o har höjdskräck

ser sig om efter en stege
kan inte hjälpa den hux flux fege
tilltufsad släpper han taget
väl på axeln glöms obehaget
där surrar och skränar den sege