Vad är Gud? Det övernaturliga, osedda, untouchable, The Man Above The Law? En sista dammig patriark med herdekäpp övermäktig allt i Universum, dock inte så övermäktig att han (för det är väl en han) hindrar dig ifrån synd? Nej, därtill är guden alltför elak, ty varje människa måste själv välja. Guden är aldrig så mäktig att evangelium tatueras i varje individs hjärna för att ställningstagandet mellan det goda och onda ska fattas med samma förutsättningar för alla.  Nej, till detta utses en liten man. En man som ska skapa en grupp av män att till fots sprida gudens ord. De ska verka hos ett folk, utsedda av samma gud, därtill lova helvetets alla pinor till den som på något sätt förvränger evangeliets hebreiska orginalinnehåll?  Varför detta förvirrade tillstånd? Varför detta sammelsurium av viljor och vittnesbörder? Var kommer gudsväsendet in? Varför behöver du honom? Varför ska detta väsen lyssna på dig, som om du inte hade någon annan som lyssnade? Vad är det för något som ska vila i dess händer? Vad vill du luta dig emot? Och varför behöver detta allsmäktiga väsen oss? Hur kan en gud, som vet allt, ser allt, hör allt, finna ett behov av att du i vissa fall måste klä dig på ett visst sätt, i andra att du måste utföra vissa riter? Var finns tilltron till dig från din gud ifall denne måste se dig öppet åkalla honom, då alla dina tankar ändå är öppna? För vem tillämpar du denna materialistiska gudstro när det uppenbarligen är onödigt?
 

Jag vill få svar. Svar på de frågor som trots allt vrålar ut i varje sekund, överallt, runtomkring oss. Vi lever ju egentligen inte. Vi söker. Vi greppar runt de fundamentala begreppen som lianer, svingar oss runt i ett mörker och ropar efter den fasta mark vi så länge längtat efter. Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Hur började allt? Hur slutar det? Jag vill inte på något sätt försvara, eller ens luta mig det minsta mot Bibeln. Bibeln som förklaringsmodell för vår omvärld har spelat ut sin roll sedan länge. Att ha den ens som ett symboliskt rättesnöre är som att ha en bomb i fickan. Men, Bibeln innehåller ett antal berättelser som man kan förhålla sig till på olika sätt, som ett mellanting mellan saga och vittnesmål. Kanske i sina bästa stunder som filosofiska texter med rätt skopa distans och salt. Men, i dagens debatt kring de stora frågorna har den som begrepp inget att göra. Jag kan dock inte inte se omvärlden annat än som ett komplext system med tusentals faktorer som tillsammans gör att något så egendomligt som liv kan skapas och frodas på denna planet. Kan verkligen slumpen skapa detta? Jag har svårt att tro det. jag vill nog ändå se detta som ett verk av tanke, en s k "gud".

Genom alla dessa tusentals år som vi levt med gudsbegreppet så är det något som så många har talat till, haft kärlek till och t o m fått uppenbarelser av. Likväl har ingen kunnat påvisa dess existens, eller ens verk. Gud är bara en tankekonstruktion, avsedd som förklaringsmodell för de som vill förenkla sin omvärld till något dualistiskt, en greppbar struktur.
 

Titta dig omkring. Titta på din dator, titta på lampan i taket. Du ser bilder, du upplever ljus. Någonting självklart. Vi vet båda att ljuset alstras i lampan med hjälp av ström, en fors av elektroner som flyter från katod till anod och alstrar energi på vägen dit. Javisst, så är det ju. Men har du någonsin sett en elektron? Nej, men likväl kan du köpa denna förklaringsmodell utan att egentligen ifrågasätta eller kritisera den. Beviset för att elektroner finns är kanske för att vi ser deras uppenbara verkan? På samma sätt så skulle man kunna säga att Jorden, luften, vattnet, vårt solsystem, ja hela Universum är ett bevis för ett gudsbegrepp då vi ser dess uppenbara verkan.

Jag tror man inte ska underskatta Kaos och dess förmåga att skapa komplexa system, given de rätta förutsättningarna. Denna värld har utvecklats under långt längre tid än de dryga 6000 år (4004 fkr) som de kristna tolkar är tiden sen Begynnelsen. Under tusentals miljoner år har allt nötts, frodats och dött genom eror av nya genetiska lösningar, skapade av oändligt antal mutationer fram till det som vi idag upplever är gudomligt skapat. Vi ser bara ett ögonblick av en nästan oändlig kaotisk evolution. I detta ögonblick kan vi i vår omgivning inte se evolutionens makt utan vi tror det då är skapat av Gud, haha. Din Gud = Kaos * tid.

När vi tittar ut i Universum så ser vi mer än miljarders miljarder av stjärnor. Med de allt starkare teleskopen har Vetenskapen lyckats urskilja planeter som cirkulerar runt hos våra mest närliggande stjärnor. Tänk alltså: Det kanske finns ett antal planeter kring varje stjärna i vårt Universum. Alltså för oss nästan oändligt antal planeter som alla har den grundförutsättningen att de svävar kring en energikälla. Så, även om kriterierna för att det skulle kunna uppstå liv på en planet är väldigt många samt kritiska, borde det ändå finnas hundratals, om inte tusentals, planeter som sannolikt kan uppfylla kriterierna för att liv enligt vårt synsätt ska kunna skapas. Tänk också på att så fort vi insåg möjligheten för oss att sända meddelanden och information utanför vår egen planet, har vi ständigt försökt skicka ut olika typer av "hallå?" ut i rymden. Vi söker. Skulle det inte vara rimligt att anta att en art som växt upp på en planet och begåvats med tillräcklig intelligens och förmåga, också skulle skicka ut ett "hallå"? Och skulle det inte vara rimligt att anta att de fortsatte skicka ut meddelanden även om de inte fick svar, liksom vi. Men, under de kanske hundra år som vi haft förmågan att avlyssna radiovågor ifrån rymden så har vi inte hört något. Inte ett knyst. Varför just här? Varför just vi? Varför just nu?

Och den person som vann 25 miljoner på senaste lotto-dragningen kanske för ett ögonblick ställde sig samma fråga, för att i nästa börja tro på Gud, med sin vinst som en gudomlig uppenbarelse, hahaha! Jovisst, vi har en sanslös tur, men det är bara tur, inget annat. Om det varit en annan planet, snurrande kring en annan stjärna i en annan galax. Då hade de, som utvecklat egenskapen att ställa sig existensiella frågor, dansat runt och tackat sin påhittade "högre" makt. Men, det hela är ack så slumpmässigt. Vi har haft tur, helt enkelt.

Kanske det. Men, om vi tittar på kvantfysiken och studiet av våra minsta artiklar så kommer vi in på områden där verkligen kaos råder. Ingenting kan förutses, inget följer några regler, eller hur? Enligt kvantfysiken skulle vi lika gärna kunna ramla genom det golv vi står på eller i nästa ögonblick befinna oss i Visby. Men, fastän vi består av i stort sett oändligt antal av alla dessa partiklar vars existens är totalt chansartad, transformeras inte det kaos som existerar i deras värld, över till vår värld. På vår nivå består de fasta regler som vi brukar benämna naturlagar. Hur kan detta vara om inte ett regelverk styrt av en gudomlig kraft? 

Vad är det som säger att de vi ser framför oss är en produkt utav sammansatta regler? Kan det inte vara så att i vår tolkning av kaos  väger vi in viljan att skönja strukturer, regelverk, mönster. Allting som slumpmässigt återkommer försöker vi nåla upp som bevis för en rådande lag, fram till den punkt då vi inser att ett annat tillstånd har inträtt och vi måste omdefiniera lagen. Den nya lagen blir en produkt av alla våra tidigare observationers minsta gemensamma nämnare. Meteorologer försöker få fram ständigt nya beräkningsmodeller för vädrets skiftningar, modeller som måste bearbetas av avancerade datorer för att vi ska kunna få fram relevanta resultat inom en rimlig tid. Var kan vi skönja en gudomlig tanke i de okända lagar som behärskar vädret? Inte någonstans. För vi ser inget gudomligt i kaos. Av någon anledning så tycker vi oss dock finna en greppbar struktur kring det mesta i vår omvärld och vi finner en övermänsklig makt som styr detta, utan att vi egentligen ställer oss frågan ifall inte vårt sätt att se omvärlden bara är en tolkning, född av en vilja att skönja just en abstrakt struktur som vi lättare kan förhålla oss till. Men allt det som vi tycker är så konkret är ju bara tankekonstruktioner. Tiden, t ex. Något som vi själva uppfunnit och som vi tycker är det mest fundamentala, i vissa fall gudomliga, som vi vet existerar. Men det existerar inte. Och när Einstein 1905 framställer tiden som något relativt och dynamiskt så blir vi bara förvirrade och kan inte relatera oss till det. Det närmaste vi kommer är litterära fantasifoster som tidsmaskiner där man kan förflytta sig bekvämt mellan tidsåldrar. I och för sig lika groteskt som begrepp som Tiden självt. Men, allt det där är bara tolkningar av kaos, lika mycket kaos som det rådande inom kvantfysiken.

Jag vill inte argumentera mot dig där. Tiden är ett fantasifoster. Men även om Vetenskapen kommit så långt att den redan börjat ifrågasätta sina egna grundsatser (vilket egentligen är Vetenskapens främsta uppgift) så har den inte kommit dithän att den kan förklara Universums uppkomst, eller kanske främst: Dess mening. Vi antar att Universum är 13,5 miljarder år gammalt. Vi kan än sålänge inte se annat än det som är 13,5 miljarder ljusår bort, då vi inte kan se längre än vad som begränsas av ljusets hastighet. Vetenskapen antar att den orsakats av en Big Bang. Men, vi vet inte. Det är bara en i mängden av olika förklaringsmodeller för att vi lättare ska förstå det kaos vi omges av. Kanske kommer vår tids största fantasifoster vara den faktor som gör att vi får skrota både Gud och Big Bang. Vem vet?