Över nejden liljor
transporterade i stora klumpar
nedstoppade i kuvert

biter sig i skinnet. Overkligheten sköljer över
i plötsliga sjok, tappar fästet finner vikten.


Balansen återvunnen. Inre röster diskuterar
väger för och emot. Hittar orden som gör
svärtan acceptabel, även spännande.


Detta människoliv. Dessa människor i strömmen.

Dessa planerade bröllop, kärleken som
stoppas längst in sparad till de närmsta
oftast vännen inte maken.

Hon är en fågel nu, ser med flyttfåglars
blick sina egna vingar över Afrika,

Hon vet inte längre om hon flugit av
egen kraft eller kastades ut från grenen.

Det ser så litet ut där nere. trångt.
Hon önskade att hennes förstoringsglas
gick genom märgen in till sanningen
så hon kunde tänka. Självklart.

Så har dessa de det. Dem. Rädslan som
ett bestick som ramlade på marken
ben som skyndar för att hämta nytt.

besticket under bordet. Smutsigt men
tillräckligt rent för att användas.

Den sovande staden sover vidare
allt av ickevärde utbasunerat i den
stora ansiktsboken. Palme glömd
där i Morgonsolen i gamla stan. Som
om han inte levt. Låter hans
solidaritet spegla sig i den slätstrukna
individualisten med märkeströjjan
som kliver fram oberört mot tåget.

Av någon anledning är de blonda.
Som om solbrännan och Barbie
blivit ett just där.

Jag ryser till. Ingenting är någons fel

Jag har ansvar för allt.