Det vackra väger inget
mellan jord och skelande synfält

midnattens blanka vapen viker mig
för drömmen och dagsresters förvandling

i fragment av krypterad tid

men se hit alla ni småfuskare, i brott, i ord
av brott, av sjukdom och i godtycklig tro

det är inte mer
än så här

när vi vrängt, vänt våra jag
som feta munkar i florsocker

oändligt många varv

vi kvävs i vår
vardagsdy

med mulen knappt ovanför
gödselbrunnen

brunnen är ljusen

morgonsolen
ångar på
daggen faller en dag till


Hallå!
Vad har du då?
En sjukdom, en sjukdom som
vill fånga den tänkta tanken då
den blir till i minnets ögonblick
och frankera den

flygpost till ett rum
och en tid

en helig plats bortom ruiner och portiker

under vulkanen som fyrverkeri
i fonden

med lavakanaler
en annan hetta

ytligt djupt i pannbenet
färgar temperaturen

en låga
börjar sakta brinna

jag är ingen tungomålstalande tok
men vet inte bättre
för rim får mig bortom reson

och det knäpper i elementen

värmeutvidgning

mot det hjälper inte vatten, vetten

oratorier

för att hejda världens ostadiga gång
och din egen

av drömmens alla skrymslen
där metallsaltade eldar förhärjar

som till slut brinner ut och

du, vi, ni tar och
lägger ner pennan
lämnar pappret, servetten
och går en annan väg
där i korsningen mellan
natt och dag

blinda fläckar
dansar i skuggorna
ömsom asfalterade
ömsom grusade

motvikter.