Förfärligt ont i magen. Det krampar och tårar rinner. Mår illa och svettas. Blir bara värre och värre. Enda utvägen är att ringa efter ambulans för nu orkar jag inte med dessa smärtor längre.

Fort går det och till och med i ilfart till lasarettet sju mil bort. Ett helt team av människor väntar på mig. Traumaenheten gör det de ska göra och inser snabbt att operation behövs.

Den enda specialistläkare som har jour är den mannen med HIV. Mitt liv hänger på en skör tråd och alla vet att detta är en rutinoperation att utföra för den smittade mannen.

Jag körs in i operationssalen. Bländas av lampornas starka sken. Presenteras snabbt för operationsteamet.

Den manliga sköterskan söver ned mig snabbt och operationen påbörjas.

Snittet på min mage är gjort och då händer det som inte får hända. Läkaren skär sig i operationshandsken och hans blod blandas med mitt blod.

Paniken uppstår!

Patienten (jag alltså) dör om de inte fortsätter med operationen. De vet att patienten (jag) löper stor risk med att drabbas av HIV.

Vad är bättre, en död patient eller en eventuellt smittad patient som kan leva ett normalt liv med mediciner resten av sitt liv?

Tyvärr, så hade jag själv inte chansen att ta ställning till detta dilemma.

Sakta återvänder jag till livet igen utan magsmärtor. Har enbart vanliga smärtor efter en stor operation. Upplever uppskattning över att slippa dessa omänskliga smärtor. Blir då upplyst om denna läkare och hans otur i samband med min operation.

Blir detta min otur också?

Vet ni att jag är så tacksam för att jag blev räddad att jag bryr mig inte ett skvatt om jag är smittade eller inte.

Uppkollad blir jag ordentligt. Det brukar ta några dagar innan alla svar ger svar på det som läkarkåren befarar. Smittad av HIV alltså.

Tänker så här i efterhand att jag hade lika gärna kunnat vakna upp på den andra sidan. Sett mig själv i en kista med anhöriga bredvid. Sett deras tårar och förtvivlan.

Inser att jag vill träffa min operationsläkare som är avstängd på grund av denna utredning som har startats upp på grund av operationshändelsens blandning av smittat blod.

Operationsläkaren tillkallas. Jag berättar om min glädje för att han räddade mig tillbaka till livet. Förklarar att jag kan stå ut med tanken att bli medicinerad för HIV livet ut. Tacksamheten över att åter få komma tillbaka till livet utan smärtor är så stor att mina ögons brunnar bara rinner över.

Operationsläkaren blir helt tagen av min livsaptit på livet och ett varmt lugn sprids över och inom honom. Händer möts i samförstånd om att livet ska levas hur det än kan tänkas bli.

Kortnovell skriven den 5 november 2015

 Ps Läs gärna denna artikel http://www.lakartidningen.se/OldArticlePdf/#!/1997/15216