Hon skrattar som ett barn som om inga faror fanns, hon ilskas som ett barn så alla år hon levt, hon håller händerna på huvudet när du försöker ta av kepsen som du nyss satt på hennes huvud. Hon håller fast vid den lilla del av livet som fortfarande är en verklighet. Hon äter fortfarande som en fågel och bryter bitarna till mindre med sina sköra fingrar. Hon lever kanske i tron att vi alla ändå alltid är där trots att några inte längre finns. Hon sträcker ut sina armar när du kommer och hon tar emot dina kramar som det barn hon är så alla år hon levt.