Söker febrilt. Söker och söker. Samma jargong som förr. Tröttsamt läses texten. Inte dålig men inte heller bra. Orden drunknar i dess innebörd, bland tusen andra likvärdiga betydelser. Ögonbrynet höjdes inte ens. Munnen förblev tyst. Inga ”Aha” här. Banalt. Ni hörde rätt. Orden var banalt ointressanta. Fegt att skriva ”bra” när texten inte ens var bra. Sann vän hädar inte med orden. En applåd, nej, inte det heller. Mest ärligt är väl att skriva: ”Du kan bättre”, men det sårar och kan lätt missförstås. Skapandet går ut på att skapa. Nya ord, nya vinklingar, ny stil av ord kan föda nya vägar. Skriver för mig själv svarar många. Sant! Men varför tar då så många illa upp när orden inte alltid går den väg som författaren själv önskar? Favoritpoeter finns. Bjuder inte alltid in till ett läckert ordbord men väldigt ofta måste jag ändå få säga. Texten ger kraft och nyfikenhet. Viljan att kanske tänka bortom och från sina egna ramar. Bilda något nytt och spännande. Ord kan vara så mycket mera än ord. En bra text följer ofta med mig in i vardagens händelser. Till och med att texten får mig att googla och söka vidare i detta av tänkande. Fast jag är väl lite udda och tänker inte som resten av ni andra poeter här inne eller …