Ingen vet
nej ingen vet
att jag såg dig gömd bakom tårar
och min kropp skakade av längtan
att få omfamna ett döende hjärta

en ynnest blott som syrade luften
mellan hån och flytande viljor som
ankrade utan köl i kulingens öga

ingen vet
nej ingen vet
varför stegen upphörde trots att
jag fortsatte gå
och min stig aldrig förde mig hem

en sele av frysta smulor av ett forna vi
skuggade det lilla ljus som gav mörkret
en enda anledning att fortsätta strida

ingen vet
nej ingen vet
hur skulden kunde övervintra
trots evigt avstånd mellan Söder och Norr
och slingor av det förflutna karvade sig in
under huden

vi är slagna skepp med bruten mast
som längtar efter en enda hamn att få
sin vila och styrka åter

det är inte kompromissen
eller krossad prestige
inte ens frosten under våra fötter

det är inte bristen på syrerikt blod
eller levande hjärtslag
inte ens den eviga nattvandringen

det är rädslan att inte finna vägen tillbaka
som får min vy att svärtas
att inte veta
att inte känna svaret inom

vet inte vad som väntar,
ingen vet

nej ingen vet

vad som sker när jag omfamnar
ett döende hjärta

kanske det lever tusen år till
trots att världen bestämt att det ska dö.