Mandaten gav jag dig. Att se seglen bli mindre är då mitt val. För varje kärlek blir jag på något sätt svagare. Var den då aldrig min att vinna. Se, känna, vårda. Som för mig tanken bortom de vågor hon bryter. Och du står där redo att segla.

Jag vill ropa vänta.

Dymling av klockspelet är det jag nu ägnar mig åt. Med läderband som borde vara knutna runt lederna. Jag skakar. Som du skakade genom andningarna. Och ändå lät du mig gå.

Jag ropar vänta.

Bland stoftet du bar med dig hem. Genom ett land som känns som en öken klarar jag bara korta stunder av ensamhet. Bilderna av dig är diffusa och samtidigt har de aldrig varit tydligare. När jag inte längre söker bekräftelsen.

Jag väntar.

Försoningen som skall äntra mig. Likt en ömsint tjur. Ibland får djuren tjäna som metaforer i våra fantasier. Alla mina kläder är nu röda.

Vänta.

I den död jag lever finns ändå hopp. Som den vita månskärva som bryter genom nattdimman.