Kvarteret ligger i utkanten. Äppelblommen doftar i allén utanför rummet. Hon som sa att det inte fanns något ljus. Lakanen är stärkta och sängen upptar hela rummet. Och så balkongen som nås genom det enda stora fönstret. Hon hade inte väntat sig att bilarna skulle vara så franska. Mosaiken på balkongbordet påminner henne om en frukost för hundra år sedan i ett annat land.

Du talar om sand som blir till glas i blixtens hetta och jag lyssnar förstrött. För hundra år sedan skulle jag lett mot dig efter varje andetag. – Blås ut ljusen darling. Låt balkongfönstret stå öppet mot den parisiska natten.

Värken mattas något i sömnen. Hon som sa att det inte fanns någon lindring. För varje café mjukar läppen sig och innan kvällen kan man skönja ett leende. Hon drar nattlinnet över huvudet och låter det falla längs kroppen. Det tunna tyget ligger lätt mot brösten och höfterna, och rumpan förstås. Det stramar inte längre. Matlusten har varit tunn sista tiden. Hon hade inte väntat sig att croissanterna skulle smaka igen.

Du talar om den arabiska natten och allas vårt ansvar och jag lyssnar förstrött. För hundra år sedan skulle jag nickat instämmande efter varje stavelse. – Lägg dig tätt intill och forma natten. Läs en artikel för mig ur Le Parisien kära. Innan vi sover.

Jag talar om att börja leva igen. Det gör ont. Det måste vara värt.