Jag kommer inte tillbaka, sa hon tyst för sig själv och vred om låset. Femtiofemåriga Louise hade fått nog av myndigheternas nonchalans, nu skulle hon ta saken i egna händer. Tjugo år senare, tjugo kilo tyngre, knapp kondition, men bättre sent än aldrig, barnen har lidit nog, tänkte hon vidare och packade in filtar, en liten matkorg med kaffetermos, en stekpanna i gjutjärn, rep, silvertejp, kikare, inlines, och ett avsågat hagelgevär i sin gamla Volvo och körde norrut.

Hon skulle satsa sin universitetsutbildning, skifta den mot ett åldrande på Hinseberg. Det går säkert bra att studera på distans därifrån, och det funkar förträffligt att läsa, skriva och måla, det hade ju Lillemor Östlin gjort tänkte hon tröstande. Det viktigaste var att skipa rättvisa, och när samhället brister får man skipa den själv. Barnen måste få igen det som stals, självaktning och framtid. Hon skulle ge dem deras framtid tillbaka, en lite försenad gåva till de tappra tre i samma veva som hon förlorade sin egna, men det var enda sättet för dem att återerövra sina splittrade dissociativa psyken. De gick runt som trasiga zombies, hon orkade inte se deras svåra svarta sorg lämnad stum och svarslös något mer.

Så många år som betyder så lite, snabbt är man tillbaka i gamla spår, behövs bara en utlösande faktor. Galenskapen ligger latent hos den som genomskådat civilisationens ociviliserade struktur, frustrationen hos ett djur inträngt i ett hörn, man har inget att förlora när respekten för samhällsskelettet rasat. En ynkrygg är dess ryggradslösa skepnad. Rättsväsendet, en byråkratisk skvaltkvarn som silar mygg och sväljer kameler. Titlar tilltalar, och från lägre skikt, på förhand försvagad. Verkligheten förvrängs innanför dessa dörrar, uppsåtlig mened är vanligare än någon spontan och sann utsaga, tolkningar av lagen friar monster och fäller oskyldiga som sätts bakom galler med sin frustrerade förtvivlan. Retorik slår krokben på rättvisa, fäller, friar, blir en spökspik i domstolens kista. Erfarenhet av det oförnuftiga slaget.

Louise backade in på parkeringen utanför det flotta hyreskomplexet, virade in sig i en filt och hällde upp en kopp kaffe och försökte lugna sina nerver där hon satt med bra överblick över området. Hon hade tagit reda på lite runt omkring, studerat mönster förra gången hon besökte sin väninna här i stan, och uppdaterat sig kring vanor och arbetstider på kvinnans öppna Facebooksida. Det började skymma, folk kom och gick. Med en rysning fick hon syn på den onda satmaran, och några minuter senare tändes lamporna i alla rum på fjärde våningen. Louise tog kikaren, såg hur hon gick runt. Hon hoppade ur bilen och ställde sig med mössan nerdragen och sjalen uppdragen utanför huset och tände en cigg som hon lika snabbt slängde ifrån sig när hon omärkligt slank in genom den låsta porten som passande öppnats av en passerande. Med hjärtat i halsgropen skummade hon snabbt igenom namnen, fastnade för fjärde våningens vasst finskklingande bara för att bekräfta att inget ändrats. Hon ringde på dörren och höll fram senaste numret av Vakttornet.

Socialkontoret hade placerat barnen i ett ormbo, de hade ljugit i rätten och förstört handlingar som bekräftade placeringen, hävdade att det var hon, Louise som släppt iväg barnen på eget bevåg. De hade bett henne vid köksbordet tjugo år tidigare att riva sönder och slänga fotot som sen saknades som det enda lilla bevis på det sjuka som förekommit. Nu stod ord mot ord och den lilla människans utsagor väger lätt i förhållande till myndigheternas. Mer minnen hade flutit upp och Louise hade ordnat ett möte med de ansvariga socialsekreterarna för några år sedan utan att något hände trots löften om uppföljning. Sopa under mattan är vanligare än vad man kan tro när det kommer till att skydda grunden man själv står på inom dessa förvaltningar. Om ormboets huvudmän dessutom sitter på respektfulla stolar så återstår inget annat än mörkläggning.

Kärringen hann aldrig reagera. Louise satte foten mellan dörren, trängde sig in med en knuff, vred om låset och vände sig snabbt om och slog till det kvinnliga monstret med en rak höger så hon föll baklänges med en duns. Den avskyvärda häxan skrek till innan hon tuppade av. Louise slet fram repet och bakband henne och stoppade en strumpa i munnen som hon tejpade för tre varv runt huvudet med silvertejp. Hon tog nyckeln på byrån i hallen, låste och gick iväg. Hon kastade i sig en Stesolid som hon skaffat för nerverna, tog några bloss och parkerade bilen närmare ingången. Hon återvände till den kvidande kvinnan som för längesedan förbrukat sina mänskliga rättigheter och knöt på henne ett par inlines, reste upp henne, satte på henne kappan och drog en sjal runt huvudet för att skyla tejpen. Louise visste att att varje drag var som rysk roulett, men det fanns inget annat sätt, detta måste göras, antingen ror hon det iland, eller så inte. Hon rullade ut den ostabila kvinnan i hissen, som för tillfället var mer rädd att tappa balansen som hon ändå aldrig haft mer än som förklädnad, än för mötet med Louise denna märkliga kväll. Det gick vägen, satmaran satt i baksätet med förskräckt blick. Louise svängde ut, trampade ner så däcken tjöt, bilen försvann ut på E4-an. Blodet brann av adrenalin.

Efter sex mörka mil under fullmånen svängde hon av och letade sig in i den vidriga byhåla där barnens trauman satt fastnaglade i träd, hus, kurvor och vägskyltar. Hon hade inte ens varit med, ändå kände hon en smärta som gjorde henne illamående. Hennes stackars barn, så små, så oskyldiga, så utsatta! Gud så övergivna de måste ha känt sig! Äldsta flickan hade ringt, men kunde inte det här med riktnummer, en främmande människa hade svarat. Hon blev stum och ställd, la modfälld på luren och svalde klumpen när hoppet rann ut om att nå mamma. Hon tog tag i sina syskon, ruskade dem och sa: ”Det här händer inte, fattar ni! Glöm det här, göm det här inom er och aldrig ett knyst, fattar ni!”

Det gick många år, men sen bröt lillebror tystnaden han inte ens längre minns att han gett något löfte om, för hela historien flöt upp till ytan i det skadade självet när han satt ensam och utlämnad till sitt inre isolerad på häktet. Tankar rusar och helt plötsligt strömmar tårar av en suddig känselminnesbild som skär som knivar av ångest inom.

Bilden bryter upp bröstkorgen, han delas itu, som om han inte redan hade fullt upp med abstinens, första drogfria veckan på månader. Hur han lyckas att bära detta igen är en gåta, men han bet ihop, bad till högre makt att lämnas ifred, intakt, uthärda denna tid i ensamhet utan dessa oanmälda demoner, han hade nog ändå så han klev ur själva bilden av sig själv och skapade ett nytt stålskal. Han muckade mot alla odds och trillade in i den förtrogna dimman igen där man lunkar parallellt med valfri självbild. Oväntat snör ångesten ihop andningsvägarna, hjärtat rusar, huvudet håller på att sprängas, han vet vad han måste. I tårar kommer den tuffa gangstergrabben till mamma och faller till hennes stora förvåning ihop dramatiskt och direkt. Han måste ha tag på systern som är utomlands, tala med henne. Louise undrar varför och orden strömmar osammanhängande, svårt att uppfatta allt, han är hysterisk. Louise den dumma dumma dåren som fått så många chanser som hon sumpat, sumpar ytterligare en. Kanske den största, när hon stel slår ifrån sig, kall, chockskadad, med grötig röst hasplar ur sig att hon inte vill höra några drogpåverkade fantasier, att han behöver söka hjälp för sitt missbruk istället för att dilla om berövad barndom och gud vet allt. Hon orkade inte mer destruktivitet, hon hade tagit avstånd ifrån den, ville omgärda sig med sånt som bygger upp istället för sånt som raserar. Sonen gick stukad från Louise, en igelkott med ännu fler taggar. Dottern kom så småningom hem, landade i moderns kök med brodern och de intima tårar som rann över köksbordet blev ett mindre hav där sköra spegelbitar med krispiga, hispiga kanter flöt på plats för samtliga, inklusive Louise.

Hon släckte billysena och smög rullande fram med avstängd motor de sista metrarna. Äckel, äckel, och ett livs levande äckel i baksätet som kissat ner sig och satt och huttrade med skräckslagen blick. Louise tog två filtar som både täckte och gav värme och lindade in eländet som skulle stanna. Hon tog det avsågade hagelgeväret, repet, tejpen, kikaren och stekpannan i en sportbag och smög iväg mot villan full av ovilja. Därinne, genom fönstret på gaveln, såg hon den gamle mannen som satt i sin fåtölj med hörlurar på, han verkade njuta av någon musik, eller så kanske det var en ljudbok. Ensam var han iallafall, det var huvudsaken. Det var en bit till nästa gård, men med lite otur skulle ett skott höras. Hon hängde geväret på ett älghorn på förrådsväggen intill plockade upp stekpannan och slog ett hål med två snabba slag så hon kom åt att låsa upp från insidan. Mannen kom vacklade halvfull och förbannad fast omskakad, men inte tillräckligt. Han kände genast igen Louise och gjorde ett utfall, ursinnigt och oberäkneligt, så Louise drog stekpannan snett över pannan; bloing!, så stöp också han baklänges i backen. Rappt snodde hon repet ett par varv runt hans anklar och handleder och drog ihop men innan hon hann knyta så stretade han emot så pass att han höll på att sprattla sig lös. Hon vände instinktivt om efter geväret. Han hade i det närmaste lösgjort sig, låg kvar på golvet blåslagen och svor. Louise osäkrade geväret riktat mot mannen som skadat hennes barn och sa utan att darra på rösten : ”Du vet varför jag är här va? ”Sätt dig!”, sa hon ännu bestämdare. Louise nickade mot matsalsgruppen. Hon var inte säker för fem öre på den tjuvgubben fast det var hon som höll i vapnet, men han kravlade baklänges och satte sig.

Hon gick fram till fönstren och vek ner persiennerna, vände sig om och avlossade ett skott så hon studsade som om hon åkt på en smäll själv, och det kändes som om fingret gått av: ”Förbannat!” Gubben tjöt, ylade som en brandtuta, och blod, och var fan var foten? Hon slog honom med handflatan över ansiktet som för att få kontakt med en hysterisk, pekade på stolen och skrek: ”SITT!” Hon trampade runt röda avtryck i heltäckningsmattan, letade tejpen. Äntligen var avskummet på plats! Hon hällde ut en kanna vatten över slamsorna vid fotleden och virade in stumpen i ett sönderrivet lakan. Han fick inte förblöda innan de förhandlat det förflutna.

Hon rullade in snuskgubbens bleka brottspartner som svajade som ett stumt fyrtorn, Louise nästan njöt av all obalans, för var det något hon lärt sig behärska så var det kaos. Nu hade hon de åtalade sida vid sida, men det fanns inget de kunde säga till sitt försvar, det fanns inget försvar. Hon var inte intresserad, ville inte höra deras ynkliga bortförklaringar. Hon kände sig plötsligt matt av all ansträngning. Adrenalinet som höll hungern i schack hade slutat hjälpa nu när hon kände sig trygg, trots att situationen var sjuk och skruvad. Hon hämtade sin matkorg, och slog sig ner i fåtöljen som tidigare varit platsen för njutning, vilket gjorde att hon halvt omedvetet skakade huvudet. Hon käkade, de kved, men de skulle bara ha de där odjuren, hon ansåg sig sansad jämfört med hur hon föreställt sig allt innan, alltså under planeringen, då var hon rädd att vendettan skulle sluta med dubbelmord. Hon hade nog inte gett sig in i detta om hon inte kunnat föreställa sig det, satt ribban nånstans runt graven. Såna som dem har inget existensberättigande, de har de själva sett till. Förverkat. Men vi har inte dödsstraff, vi omhuldar de sjukaste bland gärningsmän, ser allt från deras perspektiv så till den milda grad att vi ser dem som de olycksdrabbade, och glömmer av bara farten bort de verkliga offren; deras offer.

Louise plockade ihop sina prylar, knöt av kärringen inlinesen och gick runt och torkade av allt hon rört vid, slet brutalt av silvertejpen så det fläckvis följde med hårtussar, gubbfan skrek, satkärringen spydde ut socken, Louise kände sig lite less på det utdragna händelseförloppet, ville avsluta, ville hem, ville nog faktiskt nästan glömma alltihopa, men det gick inte, dessa svin gjorde det hela omöjligt. Hon beordrade dem att avsäga sig alla uppdrag som rörde barn. Hon sa, och lät dem tro att de var ständigt övervakade, att om hon såg dem i sällskap med ett barn skulle hon återkomma och avsluta. Hon knep ihop mannens käkar med högerhanden och stirrade stint med galen blick och sa: ”Ett ord om detta och jag tar ifrån dig ditt ovärdiga liv!”

Hon hämtade datorn på övervåningen och bar ut den i bilen, den skulle genomsökas. Hon visste inte hur hon skulle kunna hjälpa andra barn, som idag var vuxna, som säkert också utsatts, för varför skulle det bara vara hennes? De hade med all säkerhet tillfredsställt sina perversioner vid fler tillfällen.

Under trappen stod den fortfarande, hundburen, eller så var det en ny. Hon tog den och slog den över snett över skallen, på samma ställe som stekpannan tidigare träffat, och som såg ut som en halloweensminkning i lila toner med horn, så hans skalle smällde in i hennes. De föll som dominobrickor. ”Sök vård för fan!”, skrek hon som sorti och slängde igen dörren. I handskfacket låg avslutet, ett krossat fönster och i backspegeln stod vidriga villan i lågor.

Dagen efter kom barnen, hon berättade allt. Hon hämtade hundburen och bad sin son som skakade i affekt att komma ut, sa mamma är här nu, hon skulle skydda honom, skydda den lilla femåriga pojken inom, att han aldrig mer skulle behöva sitta naken, darrande, frusen, ensam och livrädd i en hundbur. Aldrig mer skulle någon slå med sitt skärp på buren så gallret sjöng. Aldrig mer skulle någons piss nå hans nakna hud. Louise höll om honom, han grät hejdlöst, hon sa att det var över.