Dagarna är värst. Då griper händerna efter saker att foga samman. Vad som helst drar de fram, rycker de i. Löst gods. Till hälften hängande. Det flyttas från en plats till en annan. Händerna tycks skrika efter ved, handtaget på en spann, ett skaft. Händerna vill vara nävar.

Någon gång passerar de en annans händer. Då kan de fyllas av blod och ivrig smeksamhet, för en tid. Efter en stund är händerna åter för sig själva. De färdas över sakerna som svalor i vind, som vattenväxter. I ryckande impulser av rå neurologi letar sig fingrarna fram. Tills de, då och då och allt oftare, i vilande nåd får stanna runt en kopp rykande kaffe.

Ja, så är det, kläderna krängs om morgonen hoppfullt på, till kvällen slits de lättat av. Och så får händerna äntligen dingla över sängens kant, likt exotiska frukter eller avspolade rovor och ännu en overksam dag är över.