Hur långt i verkligheten, i nuet vi än är.
Hur mycket i myllan, vardagen, pysselekonomin och ältandet kring dagens plagg än fyller upp ditt liv, finns i nästa sekund en möjlighet att allt, precis allt, plötsligt är fullständigt meningslöst.

Du behöver plötsligt inte bry dig om ifall din nästa text kommer att vara bättre än din förra, om du kommer att få fina kommentarer eller om Bonniers snart kommer att ringa. Ifall du får någon hundring över vid månadens slut kommer att vara oväsentligt. Hur dina barn klarar skolan är plötsligt helt oviktigt.

Tanken lämnade mig inte många gånger under de paret år som följde efter 9/11, 2001. Det var inte terrorismen, inte hur många som led och dog, inte att det var en attack på det demokratiska samhället bla bla bla...

Nä, det var tankarna hos dem som var några våningar ovanför flygplanen som drämde in. De som ringde hem och tog farväl. De som i loppet av några sekunder insåg att allt, precis allt...var plötsligt väck. De som i vissa fall valde att hoppa ut.

Livet, förväntningarna, planerna, drömmarna. På några sekunder är de tankar och känslor som annars är så djupt inne i oss, plötsligt aborterade och flyende sin kos dit vi aldrig längre kan nå dem. Plötsligt är ditt eget välbefinnande ett skämt, sminket i ditt ansikte meningslöst, hälsoundersökningen förra veckan rent slöseri med tid och pengar. Nu ska du dö. Just nu. Allt annat finns inte längre.

Kalla mig makaber. För all del, men det finns tillfällen då jag kan känna ett otroligt intresse för den känsla, eller brist på känsla som så snabbt sjunker in. För i den transformeringen blir jag också varse vilka extra tillbehör som kommer med tanken på livet. Livet som gåva, inte några sekunder. Livet som tillstånd, känsla, tillhörighet. Det är en osynlig biljett vi har i handen som säger att vi ännu är med. Och den är inte mer än en biljett.

Livet är ju också en tidsbestämning. Ett helt liv, säger vi. Inte några sekunder. En tidssynonym utan att klart specifiera några tidsenheter mer än just - länge.

I mitt bakhuvud kan jag minnas svagt ett ordspråk

\'Ta vara på varje stund i ditt liv som om det vore ditt sista.\"

Men, nee. Jag kan inte följa det rådet. Men, hade jag vetat att jag inte skulle överleva denna dag, då hade jag troligtvis köpt en överdos heroin och injicerat. Jag är ju drogmotståndare. Kanske just därför.


Ska jag, som avslutning av denna något slittrade text, försöka komma med någon form av ordspråk, pudrat med rumsren sensmoral så skulle jag väl säga:

Lev ditt liv genom varje stund
Ta vara på varje stund som om det vore ditt liv