Jag ser väldigt sällan på bio. 2 - 3 gånger om året? Så när jag ser nåt, ska det vara bra. Denna gång blev det bra.
George Clooney har gjort en film om slutet på McCarthy-erans USA, en betraktelse av tidens amerikanska TV-journalistik då den var ung. Alltså handlar även denna film om historia, amerikansk historia.

Och han har gjort det med enastående insatser i skådespeleri, bild och ljud. Jag njuter igenom filmen och fäller en och annan tår. Tårarna föll inte för något drama eller någon kärleksförveckling. Nej, snarare för en insikt löpande längs filmens handling: Vikten av att ständigt ha ett öppet och kritiskt sinne till allt som kommer i ens väg.
McCarthy-eran är en av de stjärnor på vår historiska natthimmel som vi alltid måste ha i minnet, som exempel på hur en folkvilja kan bli så groteskt förvriden av samvetslös retorik att den till slut blir sin egen mörka motsats. En förvridenhet som endast kan förhindras av en samhällsmedveten allmänhet och det fria ordet.

Det fria ordet. Uttrycket. Det som inte får missbrukas, stävjas eller strypas. Det är ett exempel på hur vansinnigt farligt det kan bli när man tillämpar \"ändamålet helgar medlen\", att aldrig tveka inför samvetslösa metoder i sin kamp emot det man anser är så fruktansvärt farligt. Att t ex starta inkvistionsprocesser emot människor, baserade på indicier eller hörsägen. Eller att starta invasionkrig baserade på lösa antaganden.

Vi är alla rädda och fega. Hur mycket vi än vill framhäva vårt rättvisetänkande, hur mycket vi än spänner oss när vi säger att vi står upp för allas rätt. När för mycket förloras på att säga fel eller när vi vinner för mycket på att säga rätt, då lär vi alla stå där och rabbla de rätta lögnerna, tro mig.

Nästan alla.

För det finns några få som inget annat kan än att tala om det som de tror är sant, många gånger med sitt liv som insats. Ett flertal har blivit mördade genom Historien. i Efterhand har de många gånger blivit större i vår Historia än deras mördare, men de flesta har aldrig hunnit bli namn ens innan deras tid varit förbi. Ytterst få har fått det stora privilegiet att njuta av framgången och äran för sin obevekliga hållning. Edward R. Murrow är en av dessa få i den sista kategorin, tillika huvudgestalt i den film jag sett.

Möjligheten för ett levande debattklimat, där alla frågor och åsikter möts, kan bäst ges med en omgivning som trots allt lever med öppna ögon med intresse för vad som sker, engagemang för rättvisa och för relevanta frågor. Inledningen av filmen återger ett berömt tal av Edward R. Murrow. Ett tal som är väldigt centralt i filmen, även om det hålls i dess början. Talet grep mig för att det kritiserade och fruktade för att Televisionens utveckling skulle gå ifrån ett informationsskapande, utbildande medium till att bli tunn och innehållslös underhållning som endast bekräftar och roar oss besuttna. Och detta tal hölls 1958. Snart 50 år sen. Resultatet ser vi idag. Resultatet av 50 års TV-utveckling är ett medium till största delen fyllt av intetsägande underhållning, spel och diverse apkonster av pinsamma karaktärer. En underhållning som uppfostrat flera generationer till en attityd med ständig brist på samhällsengagemang.

Hur långt hade McCarthy kunnat komma i dagens USA? Med en mediaindustri som format enorma mängder människor till korpulenta och fogliga konsumenter med minimalt samhällsintresse. Hade han kunnat bli framgångsrik med sin retorik och sina falsarier om han hade bytt ut kommunism med terrorism?

Hur solid är den öppna demokratiska värdegrund som vårt samhälle vilar på? Kan vi i evighet vandra runt och förutsätta att den öppna offentliga institution som hanterar vår omvärld , alltid kommer att vara öppen, demokratisk och värnande det fria ordet? Kommer alla beslut inom den offentliga maktsfären att alltid följa en en demokratisk process?

Jag vill inte misstänkliggöra politiker. Det har andra gjort, så ofta och genomgående att vi alla nog är mer eller mindre trötta på det. Jag vill bara påkalla din uppmärksamhet på det faktum att det under en tid fanns ett fenomen som i sina mörkaste stunder påminde om de avskyvärda kinesiska folkdomstolarna, i ett land som gjort allt för att bli synonymt med ordet Frihet. Jag vill bara säga att det Fria ordet, inte alltid är något vi bara kan förutsätta.