Det finns olika budskap att förmedla i en text.

Men man kan också välja att inte förmedla något alls. Att låta textmängden vara en metatext som egentligen bara beskriver sig självt, skapar sin egen paradigm.

Ett eget utrymme finns där, ifrån en diffus surrealism till ren nonsens. Kan det vara så att när man skapar en text vars frånvaro av budskap, eller internt dito, finns det en vilja att förhållningssättet till texten ska bli det centrala? Meningen med textraderna måste finna en ursprungsmotivation hos författaren. Med detta som utgångspunkt kan man analysera den jämna ström av texter, packade med symboler och färger, vars mening saknas eller uttrycks vagt.

I de bortvalda orden ser vi syftet. Ett budskap ska förmedlas när man vill delge något. Vill man inte delge något utan ger sig hän åt textutfyllnad i hopp om att ingen ska se de transparenta kläderna, vinner man aldrig mer än likasinnades tomma ryggdunkar. Metakonst har skapats tidigare. Det är ingen nyhet.

Kasta ett par stenar på vit polerad betong. Låt en hop betraktare göra det som synes dem naturligt. En del kommer kanske att tolka stenarna som visualiserandet av en matematisk formel, men himlar med ögonen vid tanken på vilken. Några andra kanske tolkar in molnen som seglade förbi morfars sommarstuga förra sommaren. Vi kan spekulera tills solen slocknar i antalet tolkningar och deras olika nyanser. Men, det är en sak vi måste förstå. Konsten uppstod aldrig på den polerade betongen. Den uppstod i betraktaren.

Plita ner fragment av den infallsström av ord som når dig när du ligger mot en trädstam i närmaste park. Låt skaran av texttolkare skrida till verket och betrakta ditt alster, en diffus blandning av ord, lagom tänjande poetens paradigm. Någon kanske börjar gråta då ordföljden kanske påminner om det barn som dött, en annan skrattar och skriker \"precis, precis!!!\" för han upptäckte just någon som suttit och tänkt samma tanke som han. Många kanske väljer att titta sig omkring, känna seglen fånga vindarna och stämma upp i lovsång till det för dem obegripliga. Men, var uppstod poesin?