Att vilja vara nära men inte kunna – det verkligt jordiska helvetet. Tänker att man kan paketera det funktionshindret på olika sätt: som i ett bländsken av att vara igång, eller som med ett ärligt fall rätt ner i det allra svåraste. Med allt vad det innebär av att efteråt låsa dörren och lägga sig under filten, svälja tabletter, dricka vin. Berättelsen om att bli våldtagen som liten, förgripen på. En förmåga, som vi alla bär på, är att kunna komma tätt nära, och den punkterades där och då för resten av livet, som en lång kall nål rakt in i lungan. Med längtan intakt, men utan förmåga.

Kanske sa du, fina, att vi var själsfränder, men det känns inte som du (och ja, vi hade setts en gång, en kväll, ett år innan, men då valde jag en annan). Det var vinter och Borås låg inpackad i bucklig hal is och betonghård snö. Du sa du kunde komma och hämta mig, jag insisterade på att jag kunde gå, så jag gick, halkade och gick. Du luktade så gott, där vid din dörr, och det strålade liv ur dig, rodnad och värme och ögon, ögonen. Snabbt förstod jag inne i mig att jag ville gå fram till dig - den kunskapen höll jag mig till, det allvaret var på riktigt. Jag rörde vid dig, ditt hår som en man, tagel, hästens man, tänkte jag. Du vände dig om. Vi kysste varandra, ville inte släppa. Åtrån vällde fram som en plötslig våg, en attack, och jag måste ställa mig bredbent för att inte falla omkull, som ramlade möblerna på oss. Vi föll omkull.

*