Under templet av mörker och lust
finns ett hav av sorg
Där svävar ett skepp mot okänd kust,
det är en prinsessas borg

Havet är mörkt av djupsvart svärta
på himlen finns det intet ljus
Det speglar hennes inre smärta
förlust av liv i lyckans krus

Mitt bland alla svarta vågor
söker hon ett sällsamt svar
På de viktigaste av frågor
som ännu finns kvar

Tunga himlar uppåt sträcka
pelare av elfenben
Hennes händer uppåt räcka
djupets stjärnors sken

Templets portar, öppna vida
möter henne så
I det hennes själ må lida
medan tider gå

Och på havet vågor svallar
förbi all evig evighet
Hjärtat mjukt på henne kallar,
viskar milt en hemlighet

Prinsessan så av vanmakt falla
när hon når en hamn
Svar på vida frågor alla
får hon i hans famn

Men av rädsla så hon viker
bort från lyckans land
Sitt eget hjärta nu hon sviker,
släpper hårt hans hand

Till sin borg hon återvänder,
gråter milt en tår
Inget mera sedan händer
under många år

Vår prinsessa, ja, hon dör
på detta svarta vatten
När hon skeppet bortåt kör
förbi den bistra natten

Men i havet kan man se
hennes döda hjärta
Kärlek som hon ej fick ge
finns i djupets svärta