Det fanns ljus i rummet, men bara en svag strimma som tycktes komma från ingenstans. Ibland tyckte hon att den kom uppifrån, men det stämde inte alltid. Hon brukade röra sig genom ljusstrimman då och då, men oftast satt hon stilla på det kalla genomskinliga golvet, lutade huvudet i händerna och tittade rakt ut i mörkret. Det hördes aldrig några ljud och temperaturen var alltid densamma. Tiden gick, utan att det någonsin blev dag eller natt. Det enda som avbröt mörkret var den nästan omärkligt föränderliga ljusstrimman.

Ibland trevade hon sig fram längs de genomskinliga väggarna. För länge sedan hade hon upptäckt att de var svagt rundade och buktade litet inåt. Utrymmet var inte särskilt stort, men tillräckligt stort för att hon skulle kunna ligga utsträckt på golvet om hon skulle vilja. Det hände att hon lade sig ned för att sova ibland, men hon brukade aldrig ligga raklång. Istället kröp hon ihop som för att skydda sig mot en okänd fara.

Det fanns inga saker i utrymmet, förutom ett par stora vackra vingar som låg snett över golvet. De var tunna och lätta. Ibland höll hon upp dem mot ljusstrimman och betraktade det utsökta nätverket av tunna nerver i dem. Det svaga ljusskenet fick dem att skimra och hon kände sig alltid lycklig när hon såg det. Hon brukade hålla dem i sina armar när hon dansade genom ljusstrimman och ibland lade hon kinden mot dem bara för att få känna den styrka och frihet som fanns inneboende i dem. När hon sov på golvet lade hon alltid huvudet på den ena vingen och lade den andra över kroppen som ett täcke.

En gång hade vingarna varit hennes på riktigt, men den tiden hade förbleknat. Fortfarande hände det att hon drömde drömmen som berättade om det, men den blev alltmer sällsynt. Hon kunde aldrig riktigt bestämma sig för om hon sörjde över det eller inte. Förr gjorde hon det, men hon fick allt svårare att minnas hur det var och därmed också svårare att sakna det.

Det hade hänt någon gång att hon hade försökt att klättra uppför väggarna, men de var hala och eftersom hon inte fick något fäste på dem gled hon ned igen. Hon visste hur det såg ut där ovanför. En gång hade hon varit där. En gång när hon hade vingar. En gång när hon var fri.

Hon hade blivit instängd, men inte stått ut. Därför hade hon flugit mot taket tills vingarna höll på att brista, men till slut hade locket på glasburken givit vika och hon hade kommit ut i rummet där hennes fängelse fanns. Rummet var lika mörkt som hon hade upplevt det från sitt lilla utrymme och sett genom de genomskinliga väggarna. Ljusstrimman fanns där, precis som väntat. Hon hade utforskat rummet, men till sin besvikelse upptäckt att det egentligen inte kändes som om hon var fri. Det kändes ännu lika instängt. Hon var fortfarande som en fånge, även om hon inte kände till någon fångvaktare.

Tiden gick och till slut stod hon inte ut med det mörka rummet och den svaga ljusstrimman. Det måste finnas något utanför! Hon ville ut! Hon ville känna sig fri! Hon flög mot taket. Liksom förra gången slog vingarna emot det, men hon kände ingen smärta när de sköra vingarna slogs blodiga. Den här gången gav taket inte vika och det tog lång tid innan hon hade återhämtat sig efter skadorna. Så småningom upptäckte hon en spricka i taket och lyckades pressa sig igenom den.

Utanför flödade ljusskenet och hon fick först blunda för att inte bländas. Ljuset kändes varmt och plötsligt var hon omgiven av främmande dofter. Hon tog ett djupt andetag och öppnade försiktigt ögonen. Det tog en lång stund innan hon vande sig, men sedan tog hon sats och flög högt och långt. Den här världen var mycket större än hennes egen och hon upplevde hur hon växte för att passa in.

Hon flög över en vidsträckt äng. För första gången fick hon se gräs och blommor, och för första gången fick hon möta andra som nästan såg ut som hon. Upprepade gånger försökte hon att kommunicera med dem, men de förstod henne inte. Istället flög de bara omkring till synes planlöst och hon sörjde mycket över det. Hon satt på sin favoritblomma, lutade huvudet i händerna och betraktade dem på avstånd.

Hon såg sig omkring och upptäckte åter igen att hon var en fånge, men i ett större fängelse än tidigare. Därför gav hon sig av och flög åter igen uppåt. Hon växte sig allt större ju högre upp hon flög. Vingarna var nu vidsträckta och starkare än någonsin. Plötsligt flög hon mot själva himmelskupan. Vingarna smällde mot den gång på gång, men det verkade omöjligt att komma igenom. Hon tänkte att hon hellre skulle dö än ge upp och åter igen hamna i något av sina tidigare fängelser. De numera enorma vingarna slets sönder till blodiga trasor, men till slut kom hon igenom och ut på andra sidan.

Strax fick hon fast mark under fötterna. Hon betraktade det sammetsmjuka mörkret och alla de miljontals stjärnor som genomlyste det. När vingarna åter hade läkt tog hon sats och flög, långt och högt. Hon växte med varje vingslag tills vingarna omgav allt och det nästan blev för trångt för att flyga, fastän alltsammans var oändligt stort och utrymmet evigt. Hon satte sig på en gnistrande stjärna, lutade huvudet i händerna och såg sig omkring i all sin ensamhet. Hon hade sett allt, upplevt allt, och var fortfarande en fånge, en fånge mitt i den fria evigheten. Och nu fanns det inte längre något tak att flyga genom för att komma vidare.

En sista gång försökte hon att flyga. Hon tog sats och sträckte ut sig, men vingarna var nu så stora att de slets sönder mot de vassa stjärnornas spetsar och hon föll rakt genom de hål hon tidigare hade skapat, rakt genom de olika världar hon fått se. För varje värld blev hon allt mindre igen. Hon slöt ögonen i fallet och öppnade dem inte förrän hon landade på det välbekanta, kalla, genomskinliga golvet. Omgiven av mörker och med ljusstrimman snett framför sig hörde hon hur osynliga händer skruvade på locket på glasburken. Hon var fast igen.

Men något hade förändrats. Hon hade förlorat sina vingar i fallet. De hade lossnat och låg nu snett över golvet, men hon hade dem där och kunde känna dem eller titta på dem när hon så önskade. Däremot skulle hon aldrig någonsin kunna flyga igen.

Det kom en tid när hon märkte att hennes älskade vingar hade blivit alltför sköra. När hon rörde vid dem föll de sönder, som gamla, torkade rosenblad. För varje ögonblick förvandlades de till allt blekare stoft, utan att hon kunde hejda förloppet. Till slut återstod ingenting. Hon satte sig ned på det hårda golvet, lutade huvudet i händerna och tittade ut i det omgivande mörkret. Strimman fanns ännu kvar, blekare än någonsin, men var ändå ett ljus i mörkret.