Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Skam


I en bakåtlutad stol i ett litet sterilt kontor, sitter kuratorn vänd mot sin patient med en kulspetspenna och ett linjerat anteckningsblock i knät. Patienten berättar att hon känner sig sjuk. Men det stämmer inte överens med bilden; hennes provsvar visar på bra hormon- och blodvärden. Allt verkar normalt. Följaktligen berättar hon om valet att fortsätta med högre studier och förklarar att hon trivs på sitt nuvarande arbete, att hon står skriven som ensamstående på 32 kvadrat, att hon har närstående och odlar meningsfulla kontakter med andra. Intryck; ung, mån om sitt utseende, adekvat, välformulerad och klar i blick... kanske något överviktig men det är ingenting som lite motion och struktur inte kan råda bot på.


Den äldre generationen står oförstående inför detta, det höjs på ögonbryn, rynkas på näsor och pekas. De vars röster höjs och syns mest slår bort detta och menar att det bara är en fas. Alla stöter på svårigheter, så är det att vara människa, mognad och tolerans kommer med tiden. Det kommer ner till förmågan att hantera ökande krav, eftersom att livet inte är en dans på rosor upplever de allra flesta bra och dåliga dagar. Patienten- en ungdom av 'Me generation' följer beskrivningen av en typisk 90-talist i hennes skeva förväntningar på vuxenlivet och vad det innebär att vara samhällsuppbärare. Bristfällig uppfostran är med allra största sannolikhet roten till det onda, en generation med stort intresse för eget självförverkligande och litet för det egna ansvaret.


Hos patienten finns medvetenheten, tvivlet och oron.
En tryckande tystnad. Orden kommer inte, formas inte, knappt ett andetag slipper ut. Med darrande fingrar spårar hon vaga, höjda, vita linjer. Linjer som viskar om en person som utrustats med få verktyg att navigera i världen, orsakade av splittrat hopp, splittrad stolthet och splittrad motivation, med låg kapacitet för funktionell eller emotionell reglering. Av vrede som hon svalt ner otaliga gånger och som nu bubblar upp till ytan. Ett varfyllt sår. Infekterat. Det tar bara ett ord för att åsamka irreparabel skada, för att krossa någons känsla av själv och tillhörighet. Det lämnar inga uppenbara spår, inga blåmärken eller brutna ben. Bara skam.

















Prosa av J. Herward
Läst 547 gånger och applåderad av 13 personer
Publicerad 2018-08-21 13:32



Bookmark and Share


  bögpoesi
mästerlig!
2018-10-09

  Engel
Du är som alltid noggrann i din ordkonst. Få kan som du sätta fingret på saker som för de allra flesta är abstrakta.
2018-08-25
  > Nästa text
< Föregående

J. Herward