Att veta när mörkret kan göra nytta
för de gyttjefyllda tankarna är en ynnest.
Det liksom rakar sig själv och
välkomnar ens trasiga synsätt.
Har magnetisk vilja att förena en ondska
som ska träffa de ömmaste av punkter
och släpa resterna av det
synligt mänskliga rakt ned i dyn.

Men jag förmår inte andas den luft
som de fina fyller sina lungor med.

Marken är redan härdad
av tusentals ingångna fotsteg.
Det stampas ytterligare av arga fotsulor
som slänger okontrollerat ned sin aggression.
Mina tankar är inte som andras,
de flyttar väsentligheter till sigillåsta fängelsehålor,
där de får förmultna och dö en ensam död.
Medan obetydelsens vackra handslag
smeker mina påklistrade leenden.

Men jag är alltid fyra snökristaller för kort.
Jag är den efterlängtade vintern
som töas till slask och muntorrhet.
Den där våren som allergiken älskar att hata.
Då längtan efter blida dagars senvinterdrömmar
avbildas i ett svartvitt fotografi av ett sorgset stilleben.

Det finns hopp även för de hopplösa,
det finns en naiv dröm om att få tillhöra
och accepteras även om rättfärdigandet
blir en självuppfylld profetia i skitig motvind.

Du kan få min kropp gratis,
du kan stycka den i lagom stora delar
och sprida den för den tilltagande vinden.
För det saknar betydelse
då jag redan förstod samma dag
som jag insåg att jag var jag.

Jag är våren utan sol,
sommaren förutan värme,
hösten i svartvita vyer
och en kommande vinter
som är fyra snökristaller för kort
för att kunna överleva.