Påminnelsen om att det här livet en dag kommer att ta slut, den är mitt hjärtas högljudda advokat. Den hör min saknad, den hör att vi är menade att andas samma luft igen, att jag somnar tryggast med din hand i min och att jag aldrig mer vill behöva säga ett hejdå som inte följs upp av ett hej snabbt därefter.

Men det kommer varken att bli fler hejdå eller hej mellan oss i det verkliga livet. För en annan del av mig har tagit beslutet att kärleken jag känt för dig sedan den gotländska sommarnatten då du svepte in mig i din handduk, den kommer inte att få en ärlig chans att vinna.

Det är ett beslut fattat i rädsla. Och att rädsla ska få vinna över kärlek, det skrämmer mig om något. Hur kan jag låta det ske när jag vet att både du och jag kommer att dö en dag och du finns så nära mig i just den här stunden, när jag vet att vi inte är lovade imorgon? Vi har idag och ändå vänder jag både dig och hjärtat som slår i mig ryggen. Varför?

Jag saknar vettiga svar, det enda jag kan säga är att tiden efter sist vi sågs har gjort mig skör och jag fasar över att om jag släpper in dig på riktigt, då kommer jag aldrig att kunna gå tillbaka till att leva ett liv utan dig. Jag vågar inte älska någon som jag inte skulle överleva att förlora.

Älskade, älskade jag kan inte förklara det här bättre. Att inte träffa dig när vi äntligen befinner oss i samma stad, det säger emot alla mina känslor. För jag vill ju inte bara ha dig i mitt liv i form av sms och bilder. November har skrämt mig länge nu, för jag har vetat men blundat. Jag har hoppats att jag ska bli modig med tiden. Att jag ska ändra mig. För det vet jag att jag kommer att göra. Förlåt för att det tar för lång tid.