Det finns en världsdel som vägrar låta sig förklaras. Som att den svalt sig själv. Äldre än ord, jämngammal med ljud, där drömmar formar droppsten i bergssalarna på botten. Och när man finner sig där nere, i fosterställning, förborgad för ekolod, känner man sig så apart.

Turistbilder finns, men de är ovanliga, negativen saknar ofta skärpa efter tur och retur. Ändå är det fastslaget att världsdelen är välbesökt. Att den på något underligt sätt helar.

Någon är tydligen på väg igen, hör det som upphör. Ord blir mummel, bara munnar som rör sig. Djur blir ljudlösa, försvinner i periferin. Liggplatser förses med magneter.

Det är ingen som ropar ut det, men du är nu vid incheckningen.