Triljoner fotoner studsade mot min helabsorberande uppenbarelse när jag närmade mig dagens första destination genom välansade gräsmattor, paralyserade träd och lunkande parkbesökare.
Obarmhärtigt sköt de in genom det svarta tyget och försvann i en våg av kinetisk energi. Luften dallrade längs imaginära boulebanor och rörelsesnåla människorkroppar, klädda i luftiga kläder med grälla färger.
Mitt klädval i helsvart var orginellt.
Efter att ha rekvirerat en chokladbulle och svart kaffe tog jag fasta på en plats vid de parasollförsedda långborden, lagom i distans till de övriga cafébesökarna. Jag vadade genom värmen och slog till slut ner min lekamen över en stol, fast besluten att inte röra kroppen mer än absolut nödvändigt.

Jag tittade mig omkring. Idel kämpande människor i semesterinriktad utstyrsel, men inget ansikte jag kunde känna igen.

Jag sa inget. Jag hade inga ord. Jag hade aldrig Ord.
Mina öron upptog däremot samtal ifrån andra bord. Hårda ord, krävande, dömande, förtvivlade. Glädjens ord fanns långt borta om ens det. Kanske inte alls.

Denne man, som i Göteborg gjorde mig misstänksam med bar överkropp och burkig bergssprängare, hade fått mig att klä mig för dagen utmärkande och offrande några timmar i tankar. Hans frånvaro blev symbolisk i orden, yttrade av intet vetande medcafékonsumenter. Värmen var högst påtaglig på ett fysiskt plan. Den uttorkande, obarmhärtiga. I tystnad skrapade jag ner ytterligare några milligram grafit på mitt ritblock.


Nä, jag kände aldrig Ord. Men sen lite småprat i Stockholm gjort mig varse om att det faktiskt var en fin människa, hade jag bestämt mig för att ge honom en kram nästa gång vi sågs. Det får tydligen stanna vid den tanken tillsammans med en kopp kaffe och en chokladbulle vid Lunds stadsparkscafé.