Den snö som täckte silverdagarna, hade inte fallit i fjol. I sanning kommenterade den landskap och människor en tonart högre, något närmare de timmar som utgjorde vårt nu. Den var ursprungling.

Vi lämnade bleka spår efter oss, i den nyss fallna snön, när vi vandrade längs den tysta viloplatsen: överallt nakna träd, eftertanke och förryckt längtan.

Pappas namn stod kvar, på gravstenen; döda namn står alltid stilla. Du frågade mig varför, jag svarade inte. Det var december och eftermiddag. Snart skulle mörkret förändra oss. Göra skuggorna längre.

Efterråt så rusade vi längs den breda allén. Träden böjde sig ned och omfamnade oss när vi tog oss framåt, framåt, framåt. Innan korset och stenporten, gränsen till staden, fattade jag ditt ansikte med mina händer. Jag förde dig nära. Du skänktes orden. Löftet. Jag antar att du minns.