en dag ser jag det
som att du aldrig hade dolt något
från första början

du är fast
i sån fullständig ensamhet
som man inte ens ser på film
för den kan inte delas
eller skildras

jag föreställer mig en bild
som jag vet stämmer
det är du
i sjukhussängar
som på ett sätt är hemma
men aldrig kan kännas
som dina

jag tänker, hjärtat
att det ligger i själva innebörden
en sjukhussäng
ska inte vara ett hem

*

du frågar mig
vilka dagar vi har att längta till
när det ju ändå gör ont nästan jämt
nu blöder du från varenda nagelband
och försöker hålla ihop allt
först på dina föräldrars
begravningar
sen på din egen

jag vet inte om jag kan kräva något
nånsin
igen
av dig

och i en annan del av världen
ljuder samma oåterkalleliga
tystnad

där dödar dom kanske din lillebror
och säger till dig
att han ju är kriminell
härifrån skäms jag
för att vi inte delar mer
än tystnaden

det kommer nog ändå ett andetag
då alla möter samma öde
och jag ska inte ljuga
jag önskar verkligen att vi hade mer tid
men om vi fostras till att det tar slut
när det tar slut
ja, då tar det ju slut

till dess behöver
jag få se dig i ljuset från restauranger
som snart stänger

och jag behöver bli helt överväldigad
av din hand i min

en dag kommer jag inte kunna avgöra
om du lämnat
varje dag så länge
är vår gemensamma tillgång